Jävla mörker

Det har varit tyst från min sida under hösten. Kanske inte bara på bloggen - jag har varit rätt kass på att höra av mig till vännerna också. Det blev en intensiv period på jobbet som inte bara åt upp min tid, utan också mitt humör och min vilja att socialisera.

Nu är jag tillbaka, nästan.

Jag blir så jäkla nere på hösten. Jag är i vanliga fall optimistisk, glaset är halvfullt liksom. (Eller, vaddå "vanliga fall"? Under sommarhalvåret då.) Mitt sinne följer mörkret och under vintern är banne mig glaset halvtomt! Undantagsvis några veckor runt jul, då jag försöker ägna mig åt att romantisera det där med julgranar, pepparkakor och stickade tröjor. Stackars Biffen, han fattar inte varför jag är nere och vill såklart att det inte ska vara så. Om jag börjar svamla om mörker och ångest så verkar jag öka på hans frustration: Hur löser man det? Ge mig nåt konkret att arbeta med! Så radar jag upp allt som ligger i det halvtomma glaset - saknaden efter mamma som poppar upp då och då, problem med familjen (och den raden är jävligt lång), konflikter på jobbet, att jag inte har tid för mina vänner på samma sätt som innan (vilket rent själviskt ger en viss separations-ångest) och funderingar som rör Biffen själv. Aha! tänker Biffen och hakar upp sig på det sistnämnda, eftersom det är något som han faktiskt kan påverka. Men vafan, det handlar ju egentligen mindre om allt det där som finns även under sommaren, och mer om det förbannade mörkret!

Nåja, tills vidare fortsätter jag att romantiserar julen. Igår fick jag se världens skönaste Luciatåg (se bilden), imorron är det julfest på jobbet och till helgen ska vi fixa julgran.

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

Farmor dog inatt. Storasyster ringde igår och berättade att hon var sjuk och imorse fick jag ett nytt telefonsamtal om att hon gått bort under natten. Jag blev inte ledsen, nedstämd såklart, men inga tårar. Däremot skuldkänslor över att jag inte blev ledsen, men det är ju typiskt. Hård och kall, är det jag det? Grannen påpekade vid morgonfikat (med morgonfika menar jag cigg vid grannens köksbord, så nej, jag har inte slutat röka än) att när man redan har en massa hjärte-problem så är det svårt att ta till sig ännu ett. Kanske är det lite så. Jag sörjer fortfarande över mamma, och kanske lite över mormor också, och så hela raden av andra problem som tynger vår familj. Om jag var "tom", hade jag gråtit över farmor då?

Men mest handlar det väl om att jag inte haft farmor nära hjärtat sedan jag var barn. Pappa har inte särskillt god kontakt med sin mor och farmor har inte aktivt visat mig något intresse sedan jag fyllde 17. Då bodde jag i en källare i Växjö och hon skickade ett födelsedagskort med små utklippta bilder på mig och på sig själv. Sedan dess har det endast varit ett kuvert med pengar vid jul, jag skickade vykort ibland när jag bodde i London och Storasyster brukar övertala mig att följa med hem till farmor vid jul för överlämning av blomma och intagande av en kopp kaffe. Men som en aktiv och kärleksfull del av mitt liv, det var längesen.

Farmor växte upp i ett litet hus på Öland. I stort sett alla somrar i mitt liv har jag hälsat på i det där huset. När jag växte upp beboddes det av Farmors mor - en mycket liten krutgumma som sprang ut på mornarna för att jaga bort kossorna från trädgården. På senare år har huset agerat sommarstuga för min faster och farbror. Min sista konversation med farmor hade jag en kväll utanför det där huset, för kanske sju år sedan. Då berättade hon att barnen, de ångrade hon såklart inte och det var klart att hon haft många bra år med Farfar, men egentligen begrep hon inte vad man skulle ha karlar till och det där skulle hon rakt inte ge sig på fler gånger. Hon hade glimten i ögat tanten, kanske inte de sista åren när demensen tog ut sin rätt, men som jag minns henne från tidigare. Glittrigt bus i ögonen och ett litet tjyvnyp i sidan.

Jag kommer att gråta på begravningen, det vet jag.

Så här är det hos oss ibland...

Jag: Vill du att jag hämtar ett glas vatten åt dig älskling?
Biffen: Varför ska du alltid bråka?
Jag: Men jag undrar ju bara om du vill ha ett glas vatten?
Biffen: Håll käften!

Bröllopet

För det första hade de ställt in tågen från Waterloo. Jag och Gnu var redan lite sena eftersom vi under förmiddagen letat skor och ätit lunch på Café Bohemes nya restaurang-del (för övrigt en smärre besvikelse - i fortsättningen håller vi oss old school och dricker vin i baren). Cluben där bröllopet skulle vara låg ju en bra bit utanför stan och till sist fick vi ta tåg halva vägen och taxi sista halvan. Gnu såg lite stressad ut - hon fantiserade om hur vi skulle anlända när alla andra redan skålat för brudparet och satt sig vid bordet. Men vi hann fram en halvtimme innan det började och kunde byta om på rummet. Bruden var vacker och min första fråga var om hon ångrade sig...

Träffade en del gamla vänner. En väns ex var där med sin nya flickvän. De flesta av brudgummens gamla polare har gift sig. Gnu sneglade på en man i förskräcklig skjorta med ett par knappar för mycket uppknäppta (alla andra hade slips) och väste: "Kolla va slibbig! Slår vad om att jag får honom till bordet". Och mycket riktigt. Men slibb-mannen visade sig ha humor, så det blev inte så illa ändå.

I ena sidan av rummet satt alla brudens vänner och i andra sidan (vår sida) satt brudgummens vänner. Brud-sidan var tyst och väluppfostrad, men på vår sida fördes det ett jäkla liv. Hejar-ramsor till brudgummen, varningar till bruden om vad hon gift in sig till, bu-rop till bestmannen, haglade högt från vår sida av rummet. Det var bara "visa pattarna!!!" som saknades. Föräldrarna tackade mig och Gnu för att vi kommit hela vägen från Sverige och jag svarade att "I had to see it to believe it".

Clubben var för övrigt precis så där överklassig som jag hade väntat mig. Vacker miljö, men oj vad det måste kostat. Någon berättade att bestmannen vid ett tidigare bröllop blivit aspackad och pissat i fontänen mitt framför alla gäster - något som jag och Gnu såg fram emot. Men clubben avstyrde alla eventuella händelser av det slaget genom att stänga vid midnatt. Då hade vi dansat till både Abba och Frank Sinatra och som sista anhalt högg jag och Gnu en nyöppnad flaska vin (medan personalen städade) och drack den i foajén.

Kul, men kort. Och jag kan inte fatta att han har gift sig. Den eviga singeln. Jag fällde en liten tår när han i sitt tal överöste frun och dottern med kärlek. Bröllop är löjliga, dyra, egocentriska, onödiga, konservativa. Men de är fyllda med offentliga kärleksförklaringar. Och det gillar jag.

Timotej

Jag klippte mig i dagarna... (Jo, det blev ett tredagars-projekt, eftersom frisören inte hade något vatten i måndags och jag fick därför komma tillbaka på onsdagen för att färga det.) Biffen tycker att tjejer ska ha långt hår och att det därför är onödiga pengar att gå till frisören. Att mitt hår ser ut som en illa tilltygad hängbjörk på hösten spelar honom ingen roll. Men det är ju så där kul när man kommer från frisören och pojkvännens kommentar är: "Jaha, då blir det inget sex ikväll då."

Jag diskuterade detta med min frisör (som för övrigt är en trevlig tjej som är typ tre år yngre än mig) - att de flesta män verkar gilla långt hår. Är det drömmen om den unga kvinnan, med tanke på att de flesta kvinnor verkar klippa håret kortare ju äldre dom blir? Eller är det den ljuva timotej-damen de drömmer om? Hon som bakar bullar, är moderlig fast hon ännu inte fött barn, springer över ängarna med fladdrande lockar, men ändå är en jävel på blow-jobs? Nåja, i alla fall konstaterade vi, enligt en icke-kvalificerad statistisk övervägning, att minst två tredjedelar av den manliga, heterosexuella befolkningen vill att deras kvinna ska ha långt hår.

Frisören konstaterade också att de flesta kvinnor därmed viker sig för den manliga viljan och ser till att ha långt hår. (Nåja, vi får väl hoppas att det är den egna viljan också, i de flesta fall.) Jag berättade att min systers man brukade vilja att hon skulle ha långt hår, vilket hon fullkomligt ignorerade - och hon fick sällan beröm från maken när hon kom hem från frisören. Med kort hår.
- Oj, sa min frisör, det var strongt. Jag hade nog vikt mig för hans vilja. Är de fortfarande gifta?
- Nä, de har varit skilda några år nu. (tanke-paus) Och nu är syrrans hår faktiskt längre än någonsin.
Go sister. ;)

And then there was silence

Det har blivit glest mellan bloggarna. Det kanske beror på att jag inte har något att säga? Nää, knappast troligt. Biffen påpekade häromdagen att jag slutat blogga sen han förbjöd mig att blogga om honom. Så då måste jag ju nämna honom bara för att bevisa motsatsen. Han blev lite putt över inlägget om mina raseriutbrott när jag körde fel, och tyckte att det lät som om jag fortfarande skyllde på honom. Så nu deklamerar jag: Det var INTE Biffens fel att jag körde omkring som en yr och mycket ilsken höna, det var MITT! Och Storasyster tycker synd om Biffen, för hon tycker också att jag är en yr och ilsken höna.

Bara för er information; jag _ska_ gå på det där bröllopet. Min kära vän the Gnu följer med mig till London och vi tänker gå på Tate Modern och dricka vin på Café Boheme, precis som i gamla tider. Kul! Och tack, kära Gnu!

Hmm, och så funderar jag allvarligt på att sluta röka. Jag är inte rädd för lungcancer, men jag är rädd för att bli en rynkig medelålders dam med cigg i mungipan. Så ytlig är jag.

Bröllop eller inte bröllop

Jag har en del beslutsångest över ett bröllop. Bröllopet ska ske på en Country Club strax utanför London och jag har redan bokat flygbiljett, men dock med avbeställningsskydd. Mannen som ska gifta sig är en god vän som jag var sambo med i flera år och som under samma period var min närmaste vän. Den utvalda kvinnan har jag bara träffat en gång, hon verkar trevlig, om dock betydligt mera prydlig än vad jag hade väntat mig från den man som en gång i tiden klädde sig i Metalica-tshirt och satsade på att vinna lokala mästerskap i att fisa. Jag misstänker att club-lokalen är oerhört snoffsig och att samtliga gäster antingen är totala främlingar eller avlägset bekanta som jag inte sett på många år. Men jag vill ju gärna vara med på en viktig dag för en kär gammal vän. Och en engelsk country club, kan inte det bli lite Brideshead Revisited kanske?

Tanken var att jag skulle gå på bröllopet med en annan, gemensam, vän - men han hörde av sig för ett par dagar sedan med beskedet att han måste till staterna i jobb den helgen. Så jag ska ensam ta mig till det här bröllopet och ensam ta mig hem. Dessutom har jag ingen aning om var jag ska bo och hotellnätter i London känns saftiga i plånboken. Ser ni mitt dilemma? Dagens ilandsproblem, jag vet.

Under tiden funderar jag på tal till brudparet. Kanske så här:
"Kära brud,
jag har många roliga historier att berätta om din man. Som den gången när han hade gått hem från krogen med en främmande kvinna och ringde mig på morgonen, väsande i luren för att inte väcka henne, inte visste var han var och inte hade pengar till en taxi därifrån. Eller den gången han tävlade med sin kompis om vem som fick hångla med flest tjejer på en och samma kväll..." Är det en bra start? Eller?

Möllevångsfestivalen utanför mitt fönster

Roadrage

Inom loppet av två dagar har två händelser utlöst två raseriutbrott som får mig att ifrågasätta min egen lämplighet i trafiken. Jag återger här en situation i taget.

Situation 1.
Det är söndag, kl 15.00 ska jag och Biffen befinna oss i östra Skåne, men först måste ett ärende göras i västra Skåne. Vi är försenade, klockan tickar över 14.00 och vi har inte ätit på hela dagen. Jag stannar för att tanka, emedan Biffen springer över till BurgarKungen för att köpa mat. När jag har tankat färdigt ringer jag Biffen och frågar hur jag kör till BK.
- Ska jag fortsätta på vägen vi kom in ifrån? frågar jag, stressad och hungrig.
- Ja, och så svänger du (biiiip) i rondellen, mot Malmö till liksom.
Jag har nu en rondell till vänster om mig och en till höger om mig. "Biiip" betyder att Biffen antagligen sa vänster, men det uppfattade inte min hjärna. Jag tittar på högra rondellen och säger:
- Mot Centrum?
- Ja, svarar Biffen. Utan att egentligen veta vad han svarar, för Centrum är åt motsatt håll.
Jag kör mot Centrum, men inser snart att det är fel och vänder. Kanske menade han den andra rondellen? Där är det ju skyltat mot Malmö och han sa faktiskt mot Malmö. Så jag kör ut ur andra rondellen och inser i samma stund att jag just svängt ut på motorvägen. Det är fel. Nu är stressnivån uppe i en nivå som skulle fått en stresstermometer att explodera. Biffen ringer, jag svarar och missar första avfarten.
- Jag är på motorvägen, vänder och kommer tillbaka så fort jag kan, skriker jag i falsett till Biffen.
Jag är nästa tillbaka i Malmö innan jag kan vända. Ingen av er som känner mig har någonsin hört mig säga så många och så fula ord så högt som jag gjorde i bilen den stunden.

Situation 2.
Det är måndag. Jag har kört från Malmö till Karlskrona på förmiddagen, lunchat med Storasyster, spenderat ett par timmar åt att rensa ut mitt gamla flickrum i mammas hus, packat in mormors gamla linneskåp i bilen och sedan satt mig för att köra tillbaka till Malmö. Planen är att jag ska hämta Biffen på hans jobb, som ligger strax utanför Malmö. Min tanke är att ta avfarten mot Ikea och därifrån köra ut mot Biffens jobb. Jag ringer Biffen strax utanför Lund och han ger mig då en vägbeskrivning som snabbare ska ta mig till hans arbetsplats.
- Du tar avfarten mot väg 108, mot Kävlinge, Trelleborg och Staffanstorp...
Så långt minns jag vad han sa. Så här i efterhand kan jag också minnas att han sa till mig att köra hela vägen till Staffanstorp. Sen skulle jag svänga nånstans, och köra förbi ett grustag, och tre-fyra variabler till som jag inte kan minnas. Så här är det, har jag insett: när jag sitter i bilen, fullt koncentrerad på trafiken runt omkring mig, kan jag inte ta in mer än två variabler åt gången! Följaktligen svänger jag av mot väg 108 och börjar köra mot Kävlinge. Det känns inte helt rätt, så jag ringer Biffen.
- Nää, säger han, Kävlinge är åt fel håll. Du ska åt andra hållet på väg 108. Det var nog fel avfart. Kör ut på E22an igen och ta nästa avfart.
Nu måste ni försöka förstå att mitt sinnestillstånd hade redan uppnått samma höjder som det gjorde på motorvägen dagen innan. Jag uppfattar bara hälften av vad Biffen säger och snäser därför att "det löser sig" och slänger på luren. Efter en bra stund lyckas jag vända bilen och tänker att det är ju meningslöst att köra ut på E22an igen, väg 108 kan ju möjligen bara gå åt två håll och då måste ju andra hållet vara rätt.

Alltså, jag inser, så här i efterhand, att det är mitt fel, att jag inte lyssnar på vad Biffen säger. Men just där och då, i stress och raseri, kan jag inte erkänna att någonting är mitt fel. Alltså måste felet vara Biffens, eller hur? Okej, raseriet kommer ju ifrån en känsla av djup frustration över att jag inte förstår. Det är nog det jag hatar mest - när jag inte förstår, när jag känner mig det minsta lilla puckad. Då skyller jag på den som försöker förklara, som inte får mig att förstå.

Därför, när jag nu kör åt rätt håll på väg 108, minns jag inte ett ord av vad Biffen sa i sin vägbeskrivning. Jag är bara arg, stressad och frustrerad. Biffen försöker ringa, men jag svarar inte, för jag inser att jag kommer inte att höra vad han säger utan det är bättre om jag själv tar kontroll över situationen. (Kan det vara det också? Mitt inre kontrollfreak som förlorar kontrollen?) När jag når Staffanstorp tar jag alltså beslutet att istället köra efter skyltarna mot Malmö och efterhand som känslan av att vara vilse i skogen försvinner så sjunker också paniken undan. Det slutar med att jag tar avfarten mot Ikea, som jag tänkte från början. Ungefär en och en halv timme har jag förlorat. Ni som känner mig vet att det är inte särskillt vanligt att jag blir arg. Jag är heller aldrig arg i mer än korta stunder. Kan någon föreställa sig vad som händer när jag är mitt allra argaste i en och en halv timme? Kan någon sedan föreställa sig vad som händer när jag väl ringer Biffen för att säga att jag är nästan framme och möts av ett asgarv i luren? Biffen och hans grabbiga kollega får sig nämligen ett väldigt gott skratt över att jag "snurrat till det", hahaha. Det är först när Biffen sätter sig bredvid mig i bilen som han inser vidden av mitt raseri.
- Men, du måste ju kunna se humorn i det...
- NEJ.
- Men, lite roligt var det ju...
- FÖR DIG JA!
Paus. Biffen tror att jag har lugnat ner mig.
- Min lilla yra höna... *PANG!*
- DRA ÅT HELVETE.

Jag HAR insett att det var mitt fel. Jag har också bett Biffen om ursäkt för att jag skyllde på honom. Jag börjar kunna se humorn i situationen. Men jag tycker däremot fortfarande inte att det är ok att Grabbarna Grus gapskrattar åt mig när jag är förbannad. Hade de garvat om jag varit en man och inte en "yr höna"? Jag har också lärt mig att aldrig mer ta en vägbeskrivning på telefon, så vida jag inte står stilla och i lugn och ro kan anteckna vad personen säger.

Sommaren är full av böcker

1. Räck ut handen efter den närmsta boken.
2. Slå upp sidan 123.
3. Finn den femte meningen på sidan. Lägg ut denna och de två följande meningarna på bloggen.
5. Kommentera citatet.
6. Sänd utmaningen vidare till fem andra personer och kreditera den som utmanade dig.

"Hur många tomtar har fru Petrén här?"
Svaret kom snabbt och rappt.
"Ettustenfyrahundrafyrtiotre, nej förlåt, Ettustenfyrahundrafyrtiotvå - jag råkade slå sönder en igår. En av de finaste för den delen", sa fru Petrén med sorgsen uppsyn.

Boken som låg närmast har jag nyss läst ut. Isprinsessan av Camilla Läckberg. Det är inte finlitteratur. Kriminalare anses i belästa kretsar vara hjärndöd underhållning för massan, litteraturens motsvarighet till radions HitFM eller TVs Let´s dance. Jag läser kriminalare med jämna mellanrum för att slappna av i något som är lättläst. Ungefär som när jag spenderar förmiddagarna åt att titta på Days of our lives och Oprah show, istället för att läsa böcker och lyssna på P3s Sommar, vilket jag i egenskap av kulturarbetare verkligen borde. (Jag kan appropå kriminalare varmt rekomendera Karin Fossums böcker - jag har läst allihop.)

Nu finns det en alldeles särskilld anledning till att jag läste just Isprinsessan. Det var boken som mamma aldrig hann läsa ut. Den ligger kvar hemma i hennes bokhylla, med ett bokmärke nånstans två tredjedelar igenom. En spännande kriminalare, med en och annan twist, som hon aldrig fick se upplösningen på. Mamma läste massor av böcker, och gärna kriminalare som Elizabeth George och Henning Mankell. Jag tror nog att hon gillade Isprinsessan. Och det kändes viktigt för mig att läsa ut den åt henne. Så nu kan jag berätta mamma - att det var målarens mor som dödade isprinsessan!

Uppslaget till dagens blogg kom från min goda vän Knytt. Hon skickade inte det som en utmaning, men jag hittade det när jag läste hennes blogg och tyckte det var en bra idé. Tackar Knyttet! www.fallfrukt.se

Mormors troll!

Trollet stod bakom teven i mormors vardagsrum på Sandkullavägen. Jag var livrädd för trollet och vågade inte gå nära det. Det fanns en uppsjö av saker i mormors hus, som gäckade fantasin för oss barn som besökte huset. En del hade min morbror, som var sjöman, tagit med sig från sina resor i Asien. Men en ännu större del hade min morfar ropat in på diverse auktioner. Morfar var en solklar sak-letare och samlare, något som till viss del har förts vidare till senare generationer. Min lillebror skulle kunna skriva skrotsamlare på sitt visitkort, min storasyster har en viss fetisch för auktioner och loppmarknader - själv får jag ont i magen när jag tvingas göra mig av med saker för att undvika att mitt hem börjar likna mormors vind.

Det var på vinden som alla saker hamnade som inte hittat sin plats i mormors hem. Ingenting slängdes. Det tog otaliga dagar för mamma och hennes syskon att städa ut den där vinden när mormors hus skulle säljas. Kläder från femtiotalet och framåt. Mosters och mammas dagböcker från när de var tonåringar. Block med anteckningar för att lösa Melodikryss sen femton år tillbaka. Och så det som fick oss ungar att passa oss noga från att ensamma gå upp på vinden: Brantings byst.

Mormor och morfar var hängivna socialdemokrater. Min mor i sin tur träffade min far när de var medlemmar i SSU. Kort sagt, socialdemokratin var religion i vår familj, Olof Palme var vår messias, och Hjalmar Branting var vår gud. Ingen verkar veta riktigt var den kom ifrån, men någon gång i tidernas begynnelse hade morfar kommit hem med en ståtlig byst i fejkad brons föreställande Branting. Denna stod i ett mörkt hörn av vinden och gav ett synnerligen skräckinjagande intryck. Jag själv, Storasyster, Kusin Ola och Kusin Pontus bildade en fyrklöver hemma på Sandkullavägen som alltid var redo för upptåg. Mormor försökte hålla oss borta från vinden genom att säga "om ni går upp på vinden kommer Branting och tar er!" Det funkade. Jag gick i alla fall aldrig dit på egen hand.

Idag står trollet i mosters hall. Brantings byst står i Folkets Hus. Och kusin Ola har flyttat in i mormors hus.

Bergakungen for president!

När jag blir statsminister, har jag mina medregenter klara:
- Kristina Lugn som försvarsminister. Vem bråkar med Kristina liksom?
- Kristofer Lundström som kulturminister. Gärna tillsammans med hela Kobragänget.
- Amelia Adamo som näringsminister. Företagsledare, journalist, mamma, och en jävel på varumärken.
- Fredrik Lindström som skolminister. Han skulle säkert se på skolan på samma sätt som han ser på svenska språket: utveckling, kreativitet och individualism.
- Gudrun Schyman som jämställdhetsminister. För att Gudrun är Gudrun. Banne mig.
- Tomas Bodström som justitieminister. För att han faktiskt trixade till det rätt bra med en del lagändringar. Som att en våldtäkt är en våldtäkt till exempel. Bara en sån sak.
- Elisabet Dahlin som miljöminister. Hon fixar både miljöarbete, fairtrade, mänskliga rättigheter och Rädda Barnen.
- Timbuktu som arbetsmarknadsminister. Du, det löser sig.
- Anna Wahlgren som finansminister. För att hon gav bort hela sin ärvda förmögenhet till tiggare.
- Zlatan som utrikesminister. Ärligt talat, ingen sätter sig på Zlatan.

Tänk, va mysigt vi ska ha det.

När mitt framtida mongo-barn börjar skolan, då hoppas jag att någon annan än Björklund sitter på skolministerposten

På min arbetsplats snackas det, av naturliga skäl, väldigt mycket om strukturell diskriminering. Speciellt diskriminering av intellektuellt funktionshindrade. Då tittar vi på systemet, samhällstrukturen, politikerna... Men jag ser även en inställning hos gemene man som gör mig minst lika upprörd. En inställning som handlar om att man inte ser på utvecklingsstörda som människor med samma rättigheter och möjligheter som alla vi andra. Man klappar på huvet, vill ta hand om, men inte fan inkluderar man dom bland sina jämlikar. Ska de verkligen ha rösträtt? Men de fattar ju inte vad de röstar på! Nähä, och hur många svenskar fattar vad de röstar på? Samma som pappa röstar på! Om man nu röstar överhuvudtaget.

Det som slår mig är att det ofta är välinformerade, tänkande människor som utan tvekan diskriminerar denna grupp. De kan ha en feministisk inställning, tro på jämställdhet och jämlikhet, bli otroligt upprörda över samhällets diskriminering av människor med invandrarbakgrund. Men mongos? De har det väl bäst där de är? I den djupt grävda samhällsfåran där de är inbäddade i mjuk, sockervaddig trygghet. Alla tankar om individualism upphör plötsligt här. Stämpla ordet "mongo" i pannan på dom och visa dom sedan den utstakade vägen: särskola, särgymnasium, daglig verksamhet, LSS, färdtjänst, gruppboende - varsågod, nästa! Skit i deras individuella möjligheter, om deras funktionshinder är lindrigt eller gravt. De ska vara jävligt glada att de är födda i välfärdsstaten Sverige, där vi tar hand om våra handikappade, ger dom mat och husrum och till o med ett jobb de kan få gå till! Och de ska vara så jävla tacksamma för att vi ger dom jobb att de ska inte ens få betalt, inte inkluderas i några vanliga kollektivavtal.

Så kommer då Jan Björklund - en liberal man med individualistisk livssyn. Eller? Han ställer sig upp och säger att skolan är för slapp, kraven måste skärpas, mer betyg åt folket! Tycka vad man vill om det, men tydligen inkluderar det inte särskolan. Utredningen som påbörjades av gamla regeringen, som syftade till att titta på möjligheterna att integrera särskolan med den vanliga skolan, kastade Janne i papperskorgen. Utredningen slog till exempel fast att endast gravt utvecklingsstörda skulle gå i särskola, emedan de lindrigt utvecklingsstörda skulle få en chans i den vanliga skolan. Och går man i vanlig skola ökar chanserna att gå vanligt gymnasium, söka in till högskola, skaffa ett vanligt jobb. Men Janne tycker inte att integrationen är en bra idé. Håll dig till din sort, mongon för sig och vanligt folk för sig!

Däremot införs en femgradig betygskala i särskolan. Fast det går inte att bli underkänd. Och betygen gills inte om du vill söka in till gymnasium eller högskola. Så egentligen är de helt meningslösa.
- Man ska inte överdriva betydelsen, men om en elev utvecklas bra så ska det märkas. Många elever och inte minst föräldrar vill också att särskolan ska vara så lik den vanliga skolan som möjligt, säger Jan Björklund.
Jan, jag tror du har missuppfattat lite. Många föräldrar vill att särskolan ska vara exakt som en vanlig skola! Att deras barn ska få samma chanser som alla andra barn. Nu säger jag inte att alla barn med utvecklingsstörning fixar en "vanlig" skolgång och ett "vanligt" jobb, men det finns en herransjävlamassa människor därute som skulle kunna skapa sig sina egna livsvägar, om de inte redan som 6-åringar stämplades med mongo i pannan och visades in på den smala sockervadds-vägen.

Hjärta

trettio år av ensamhet
är värt ett ögonblick med dig

Mitt mongo-barn

(Bilden till vänster illustrerar hur mitt och Biffens barn skulle se ut.)Man funderar ju ändå en del på det här med att skaffa barn. Vännerna klämmer ut bebisar till höger och vänster och själv har man hunnit bli 30+. Innan jag träffade Biffen har det liksom inte alls varit aktuellt, men nu känner jag för första gången att detta är en man som jag faktiskt kan tänka mig att bilda familj med. Inte nu. Men sen.

Därför brukar jag testa Biffens syn på barnuppfostran ibland.
- Vad skulle du säga om vår 14åriga dotter ville åka på språkresa till London, ensam?
- I helvete heller!
- Bra. Men om det var vår son då?
- Nja, kanske...
- I helvete heller!
- Ok.

Och så funderar jag en del på hur det skulle vara om man fick ett barn med någon form av handikapp. Jag hör det ganska ofta bland de som är gravida, en slags oro för att allt inte ska vara "normalt". Jag är nog mindre rädd än de flesta. Inte i någon slags tro att mina eventuella barn ska bli "normala", utan för att jag helt enkelt inte är särskillt rädd för de "problem" som kommer med ett handikappat barn.
- Om vi blev gravida och det visar sig att bebisen har Downs, skulle du vilja ta bort det då?
- Nej.
- Bra.

Men det skulle kännas lite jobbigt, det erkänner han. Det finns ju ingen som önskar sig ett barn med Downs. Eller CP, eller autism, eller vad det nu är. Du skulle väl också bli ledsen? Nej, jag skulle nog inte det. Tror jag. Vad finns det att vara ledsen över? Ett barn är ett barn och så länge jag slipper undan alla former av förlossningsdepressioner så kommer min kärlek och glädje vara lika stor oavsett. Men det blir ju jobbigt? Alla barn är ju jobbiga! Jo, det kanske blir lite mer jobb, men det är man väl beredd att offra för sitt barn? Det är inte helt lätt att ha tvillingar heller, misstänker jag, även om de är helt "friska". Men det blir ju en hjärtesorg att veta att de kanske dör tidigare än annars? Jo, om läkarna konstaterar att ditt barn aldrig får se vuxen ålder, den sorgen kan jag inte förringa. Men om vi förutsätter att barnets handikapp inte har något med dödshot att göra. Kanske en förkortad livstid i förhållande till alla oss andra. Då finns det väl ingen anledning att sörja? Inte förrän efteråt. Klart att det skulle göra ont att veta. Men det gör väl ont att ha barn överhuvudtaget? De kan ju skada sig, eller bli skadade av någon annan.

Nåja, handikapp-fobin slipper jag i alla fall. Men allt det andra, när de växer upp. När de får anorexia, blir mobbade, hamnar i fängelse, börjar knarka, bestämmer sig för att rösta på Sverigedemokraterna och blir överkörda av en buss. Usch, den oron ser jag inte fram emot.

Madicken och chokladpralinerna

Jag ljög rätt mycket när jag var liten. Inte för att vara ond eller så, men mest för att fantasierna gick över styr och hoppade ut ur munnen. Sa till mina kompisar att jag spenderat sommaren på en kringresande cirkus till exempel. När jag egentligen hade spenderat den med päronen på en camping i Borås. Jag VILLE ju vara på en cirkus istället.

Jag slutade ljuga när jag upptäckte hur pinsamt det är att bli avslöjad. En gång, på mellanstadiet, när det kändes som om alla andra hade pojkvänner utom jag, sa jag till alla mina klasskompisar att jag hade en pojkvän i Sölvesborg som hette Olle. Allra mest sa jag det för att övertyga Johan. Jag var så himla kär i Johan och ville att han skulle tro att Olle existerade.
- Näää, sa tjejerna, du känner ingen Olle!
Johan genomskådade också min lögn, men ville hjälpa mig så han sa:
- Jo, just det, jag har ju träffat Olle!
Men vafan, det var ju Johan som skulle övertygas.
- Har du ju inte! skrek jag och gick därifrån.

Och så var det sådär poppis med märken ett tag. Badges, med coola hårdrocksband. Så jag sa till killarna att min mormor hade en hel kartong på sin vind, full med märken. Med Kiss och AC/DC och Twisted sister. Mange och Tuffa Crille tyckte det var ascoolt.
- Ni kanske kan få några sa jag, som Madicken och chokladpralinerna.
Men varje gång de frågade så hade jag glömt märkena hos mormor. Och så sitter jag en dag i mormors kök och ser Tuffa Crille komma farandes ner för backen, med en burk i handen. Jag fattade genast vad det var frågan om, ignorerade mammas fråga om vad HAN gjorde här (Tuffa Crille var ingen som brukade hänga hemma hos oss), och rusade ut för att möta honom, innan lögnen skulle hinna uppenbara sig mitt framför ögonen på mamma och mormor. Rädda den lilla bit av stolthet som fanns kvar. Jag stammade fram nån fånig förklaring till Tuffa Crille om att mormor gett bort alla märkena till ett annat barnbarn. (Stackars mormor, så fick hon bli boven.) Men Tuffa Crille fattade att jag ljög och jag fattade att han fattade.

Vad jag vill ha sagt är att jag ljuger inte längre. Bara så ni vet.

Den gröna milen

Det mest traumatiska, för både henne och mig, var själva infångandet. Hon brukar inte låta oss komma henne nära, och absolut inte klappa henne. Men mat säger hon aldrig nej till. Strömming i matskålen och sen ett snabbt tag om nackskinnet. Fyra tassar om var sida lådan när jag skulle få ner henne gjorde att jag tappade greppet om nackskinnet. Oj, vad hon kämpade för livet. Och mina händer är täckta i djupa rivsår. Hur traumaskadade de andra två katterna är vågar jag inte ens tänka på.

När veterinären såg mina rivskador så blev det en lång diskussion om hur vi skulle få henne att vara stilla när man nu inte kan hålla henne. Men hon var så rädd att hon var paralyserad, så det var inga problem. Sprutan in och nästan direkt började hon klippa med ögonen. Inte ett ljud sa hon.

Jag satt hos henne och klappade henne medans andningen blev långsammare. Det är första gången jag har fått klappa henne. Skuldkänslorna låg tungt över mig, och gör det fortfarande. Stilla, stirrande, bara andningen som visar att det inte är över. Jag kom att tänka på mamma, på när jag satt vid hennes säng på sjukhuset.

Och rivsåren känns som en allt för liten bestraffning.

Nu ska den dödens dö!

Suck. Det jag har väntat på. En stor, blöt, stinkande pöl i vår nya Ikea-soffa. Hon har haft sina ställen ända sen hon flyttade in, Kattmamman. Bänken i hallen - så vi måste säga till alla våra gäster att absolut inte lägga jackor och tröjor på den. Ena hörnet av spisen - man har fått lära sig att skrubba plattorna med såpa och diskmedel. Vi håller sovrummet konstant stängt och har satt in en kattlåda i köket. Bara en sån sak. Kattlåda i köket, som stinker och grusar ner. Min stackars systerson fick sina gosedjur dränkta i piss när han var och hälsade på.

Men så går det en lång period där hon sköter sig och Elsa har till och med accepterat henne. Och då skjuter man på det, vill inte ta tag i det. Hon har ju faktiskt blivit tamare. Men också utökat sitt revir in i vardagsrummet. Och nu stinker min nya Ikea-soffa.

Tiden på death row är över. Nu ringer jag och bokar spruta hos veterinären. Undrar vad hon vill ha som sista måltid?

Bergakungen

Nu kom jag på det! Bloggen får ju heta Bergakungen! Så kommer troll-referensen med och jag får chansen att kalla mig kung. :) Min vän Knytt har kallat mig Kungen av Tving i flera år nu, men Biffen köpte inte epitetet. Han är allt för fast i sina stereotyper och verkar tycka att Queer-teorierna är blaha blaha. Men jag fortsätter att hävda att jag är kung, och _inte_ drottning. Och då skriker Biffen och Bonussonen i kör:
Du kan inte vara kung,
för du har ingen pung!

Farmors troll?

Storasyster skickade mig den här bilden i helgen. Det är farmors troll. Farmors hus såldes för ett tag sen och då passade Storasyster på att plocka på sig trollet. Farmor har flyttat till gamling-hem och i påskas åkte Storasyster och jag dit för att hälsa på henne för första gången. Vi visste ju vilket hem det är hon bor på, men det visade sig att det fanns typ 20 avdelningar, som inte verkade ha något med varandra att göra för vilken korridor vi än knallade ned för och frågade personalen efter Farmor så skakade de på huvet och sa "nej, nån sån har vi inte här, har ni kollat på röda avdelningen?" Och på röda avdelningen skickade de oss till den blå, som skickade oss till den rosa, tills vi hade gått igenom hela jävla regnbågen.

Jublande lycka uppstod när vi äntligen hittade Farmors namn på en av dörrarna! Vi är glatt på väg in med en påsklilja i handen, men tvärstannar i hallen och jag väser i Storasysters öra "detta är nog inte Farmors rum". På en byrå i hallen stod massor av familjefoton, men inte ett enda föreställande våra kusiner, utan bara en dröse ungar vi aldrig sett förut. Fel farmor!

Till sist visade det sig att Farmor bodde i byggnaden bredvid och inte alls på någon av regnbågsavdelningarna.

Aleida

Igår kollade vi på en dokumentär om Che Guevara. Jag berättade för Biffen att jag för längesen hade en dröm om att jag var Ches fru Aleida. (En natt-dröm alltså, inte en dag-dröm.)
- Vill du höra om drömmen? frågade jag Biffen.
- Nej.
- Jag drömde att jag befann mig i ett tält i ett sånt där guerilla-läger i djungeln. Och så var jag passionerat kär i mannen bredvid mig, som var Che.
- Mmmm...
- Och så drömde jag att jag stod och höll i ett barn, som var hans, och han typ dödade nån annan och jag var så ledsen för att han var så grym.
- Jaha...
- Tänk om jag har varit Aleida i ett tidigare liv..?
- Då kanske jag var Che Guevara i ett tidigare liv! svarar Biffen.

Jo, den logiken funkar ju säkert.

Sockertoppsmannen

Igår berättade jag för mannen som jag älskar att jag har startat en blogg.
- Varför då?
- Tja, varför inte?
- Du får absolut inte skriva nåt om mig!
- Nähä?
- Du måste låtsas som om jag inte existerar!
- Nä, men det går ju inte. Jag kan ge dig ett fejk-namn istället... Som typ Sockertoppsmannen.
Sur blick åt mitt håll.
- Nähä? Men vad vill du heta då?
Tanke-tystnad en liten stund och sedan ett stort varggrinsleende när han säger:
- Biffen!
Ler nöjt för sig själv en stund, men säger sedan:
- Men du får ändå inte skriva om mig!
- Nähä.
- Jag stämmer dig!
- Nejdå.
- Jag hugger dig!
- Nädå... Men jag SKA inte skriva om dig. Jag ska skriva om Biffen!

Jag tror att den här bloggen kan komma att handla en hel del om Biffen.

Vad gör man när spraydate uppfyllt sitt syfte och facebook börjar kännas långtråkigt?

Börjar blogga... Jag har ingen aning om vad jag ska använda den här bloggen till egentligen, men det lär väl utkristallisera sig när tiden går. Jag inser hur jävla tråkigt det är att läsa en blogg som inte har nåt egentligt syfte, men det skiter jag i just nu. Kanske en o annan kompis som vill läsa? Hmm, eller så skriver jag bara i eget självuppfyllande syfte.

Vi gör som i Days of our life och tar en snabbgenomgång innan jag sätter igång:
Jag flyttade till Malmö för sisådär 6 år sedan, efter ett gäng år i London. Där jobbade jag inom IT-bubblan, men är numera frisk.

Jag jobbar sen två och ett halvt år tillbaka som producent på en teater i Malmö där de fast anställda skådespelarna är utvecklingsstörda. (Bokstavligt talat, inte bara så där lite i allmänhet som alla skådisar är. Eller alla människor överhuvudtaget för den delen.)

Jag mötte mitt livs stora kärlek för ett och ett halvt år sedan, på spraydate, believe it or not. Han har en son, som bor hos oss varannan helg. När vi möttes hade han en gammal katt och två vildkatter som bodde under hans kylskåp. När han flyttade in hos mig i somras hade han tänkt avliva katterna, men när det var dags hade den ena vildkatten lagt fem kattungar i en låda i köket. Han pallade inte att åka till veterinären med åtta katter, så Kattmamman och hennes fem kattungar flyttade hem till mig och min katt Elsa. Fyra av kattungarna hittade nya hem, men Elsa, Kattmamman och lilla Fnaster bor kvar hemma hos oss. Tre katter är helt klart för mycket för en lägenhet som bara har två rum och kök.

Min mamma dog för nästan exakt ett år sedan. Det vände upp och ner på hela världen.

Jag har massor av goda vänner i Malmö, som är La Familia, och där lär ju finnas en del historier att berätta. Var inte oroliga, jag ska inte namnge er om jag berättar pinsamma anekdoter... Utom dig, Lisa. Och kanske Linda. Jo, jag har en "riktig" familj i Blekinge också. Inte minst Storasyster (som verkligen förtjänar att heta storasyster med stort S) och hennes två ungar. Och min Gudson, som bor granne med mig. Jo, hans mamma och pappa bor också där. Jag kallar honom Prinskorven. Gudsonen alltså, inte hans pappa.

Jo, och så tog jag körkort för ett par veckor sedan!