Aleida

Igår kollade vi på en dokumentär om Che Guevara. Jag berättade för Biffen att jag för längesen hade en dröm om att jag var Ches fru Aleida. (En natt-dröm alltså, inte en dag-dröm.)
- Vill du höra om drömmen? frågade jag Biffen.
- Nej.
- Jag drömde att jag befann mig i ett tält i ett sånt där guerilla-läger i djungeln. Och så var jag passionerat kär i mannen bredvid mig, som var Che.
- Mmmm...
- Och så drömde jag att jag stod och höll i ett barn, som var hans, och han typ dödade nån annan och jag var så ledsen för att han var så grym.
- Jaha...
- Tänk om jag har varit Aleida i ett tidigare liv..?
- Då kanske jag var Che Guevara i ett tidigare liv! svarar Biffen.

Jo, den logiken funkar ju säkert.

Sockertoppsmannen

Igår berättade jag för mannen som jag älskar att jag har startat en blogg.
- Varför då?
- Tja, varför inte?
- Du får absolut inte skriva nåt om mig!
- Nähä?
- Du måste låtsas som om jag inte existerar!
- Nä, men det går ju inte. Jag kan ge dig ett fejk-namn istället... Som typ Sockertoppsmannen.
Sur blick åt mitt håll.
- Nähä? Men vad vill du heta då?
Tanke-tystnad en liten stund och sedan ett stort varggrinsleende när han säger:
- Biffen!
Ler nöjt för sig själv en stund, men säger sedan:
- Men du får ändå inte skriva om mig!
- Nähä.
- Jag stämmer dig!
- Nejdå.
- Jag hugger dig!
- Nädå... Men jag SKA inte skriva om dig. Jag ska skriva om Biffen!

Jag tror att den här bloggen kan komma att handla en hel del om Biffen.

Vad gör man när spraydate uppfyllt sitt syfte och facebook börjar kännas långtråkigt?

Börjar blogga... Jag har ingen aning om vad jag ska använda den här bloggen till egentligen, men det lär väl utkristallisera sig när tiden går. Jag inser hur jävla tråkigt det är att läsa en blogg som inte har nåt egentligt syfte, men det skiter jag i just nu. Kanske en o annan kompis som vill läsa? Hmm, eller så skriver jag bara i eget självuppfyllande syfte.

Vi gör som i Days of our life och tar en snabbgenomgång innan jag sätter igång:
Jag flyttade till Malmö för sisådär 6 år sedan, efter ett gäng år i London. Där jobbade jag inom IT-bubblan, men är numera frisk.

Jag jobbar sen två och ett halvt år tillbaka som producent på en teater i Malmö där de fast anställda skådespelarna är utvecklingsstörda. (Bokstavligt talat, inte bara så där lite i allmänhet som alla skådisar är. Eller alla människor överhuvudtaget för den delen.)

Jag mötte mitt livs stora kärlek för ett och ett halvt år sedan, på spraydate, believe it or not. Han har en son, som bor hos oss varannan helg. När vi möttes hade han en gammal katt och två vildkatter som bodde under hans kylskåp. När han flyttade in hos mig i somras hade han tänkt avliva katterna, men när det var dags hade den ena vildkatten lagt fem kattungar i en låda i köket. Han pallade inte att åka till veterinären med åtta katter, så Kattmamman och hennes fem kattungar flyttade hem till mig och min katt Elsa. Fyra av kattungarna hittade nya hem, men Elsa, Kattmamman och lilla Fnaster bor kvar hemma hos oss. Tre katter är helt klart för mycket för en lägenhet som bara har två rum och kök.

Min mamma dog för nästan exakt ett år sedan. Det vände upp och ner på hela världen.

Jag har massor av goda vänner i Malmö, som är La Familia, och där lär ju finnas en del historier att berätta. Var inte oroliga, jag ska inte namnge er om jag berättar pinsamma anekdoter... Utom dig, Lisa. Och kanske Linda. Jo, jag har en "riktig" familj i Blekinge också. Inte minst Storasyster (som verkligen förtjänar att heta storasyster med stort S) och hennes två ungar. Och min Gudson, som bor granne med mig. Jo, hans mamma och pappa bor också där. Jag kallar honom Prinskorven. Gudsonen alltså, inte hans pappa.

Jo, och så tog jag körkort för ett par veckor sedan!