Baronessan von Münchhausen

Har ni hört talas om Münchhausen by proxy? Förut trodde jag att det hette Münchhausens syndrom, men har nyss fått lära mig skillnaden. Syndromet är när man fejkar sjukdomar och åkommor för att få den uppmärksamhet som det medför, en kompulsiv längtan efter att bli omhändetagen av sjukvårdspersonal och få medlidande från omgivningen. (Inte att förväxla med gammal hederlig hypokondri, när man faktiskt tror på riktigt att man är sjuk.) By proxy är samma åkomma, fast projicerat på sitt barn. Ni vet, såna där hemska historier om mammor som förgiftar sina barn för att de ska vara sjuka. Så får mammorna(för om jag inte är missinformerad så är det oftast mammor) ett sätt att hålla barnet ständigt beroende av en, de får medlidande från sin omgivning och framförallt, de får uppmärksamhet från läkare. De skadar helt enkelt sina barn för att själva få uppmärksamheten.

Denna psykiska störning fascinerar mig, precis som alla andra trick som hjärnan hittar på och som tycks vara av ondo. Men den får mig också att tänka på en viss situation från min egen barndom. Nej, min mamma hade inte en släng av Münchhausen by proxy, men jag hade det.

När jag var liten ägde jag en nalle som jag döpte till Fåmmen. Det finns hundra anekdoter att berätta om Fåmmen - just därför att han var en så viktig del av min barndom. Jag överöste honom med kärlek, kunde inte sova utan honom och kände mig trygg när han var med. Han var ingen vacker syn. Grådaskig skabbig päls, nopprig och sne, med det svarta i ögonen avskavt på ett sätt som fick honom att se enormt skelögd ut.

En morgon vaknar jag och inser att Fåmmen har tappat sitt ena öra. Han hade långa, hängande öron (med noppror) och det ena låg som ett visset löv bredvid honom i sängen. Jag minns känslan av förtvivlan, men jag minns också en helt annan känsla - när mamma kramade om mig, satte mig i sitt knä och hjälpte mig att sy fast Fåmmens öra igen. Odelad uppmärksamhet, sympati, kärlek och tryggheten i att bli omhändetagen. Av mamma, min favoritperson.

Så en tid efter denna världsomvälvande händelse smyger jag in i mammas syskrin, lånar den lilla spetsiga saxen och klipper försiktigt av Fåmmens öra. Gråtande springer jag till mamma och får samma sköna behandling som förra gången. Mamma måste ju ha fattat, jag kan inte tänka mig att min uppklippning av Fåmmens stygn såg ut som något annat än just uppklippta, men hon spelade ändå med. Och det är ett av mina mysigaste, tydligaste barndomsminnen av mamma.

Käre gud, om jag någon gång får egna barn så lovar jag att aldrig klippa av dom öronen! Amen.