Min Vinterskiva

Help me out here
All my words are falling short
And there´s so much I wanna say
Wanna tell you just how good it feels
When you look at me that way
Can´t take my eyes off of you
Feels like lightning running through my veins
Everytime I look at you

Please forgive me if I act a little strange
For I know not what to do
I’ve been waiting on my own
Too long
Always waiting
For something lasting
Better be someone special
Better be for real this time

Is it getting better
Or do you feel the same?
Well you know I have a love
A love for everyone I know
And you know I have a drive
To live I won´t let go
Will you stay with me?
Will you be my love?
This years love had better last
Heaven knows it’s high time

I never made promises like these
There have been some that I’ve broken
But I swear in the days still left
You will always be
A little side of me

Tack David Grey, Anna Ternheim, Damien Rice, Johnny Cash, U2, Will Oldham, Eva Cassidy, Sting & Christian Kjellvander

Polisen

Det bor en man i mitt hus, som visserligen är trevlig och artig, men som har utnämnt sig själv till husets väktare. En efter en har husets grannar stött på hans polisiära ingrepp och en efter en har de gått från att säga "jaha, tack, tack" till "mmm, du säger det". Trevligt i början liksom, men när han för tredje söndagen i rad ringer på för att berätta att han sett en mus i trapphuset eller att grinden stod minsann olåst igårkväll, då slutar man att själv vara artig. Vi kallar honom för Polisen.

Polisen bor, precis som jag och Biffen, på översta våningen i huset. Därför har han tagit uppdraget att framförallt övervaka vinden. I samma sekund som han hör steg ovanför sitt huvud så rusar han upp för att kolla vem det är, vad de gör och om de ställer grejerna på rätt plats. Jag undrar vad som driver honom. Kontrollbehov? En känsla av att det är "hans" hus? En tro på att det han gör en god gärning, i samband med en oförmåga att känna av människors irritation?

Det var längesen han knackade på dörren till vår lägenhet. Innan hände det titt som tätt - det var uteliggare som hade setts på gården, någon som stökat ner på vinden, nu hade han minsann fångat musen och var det någon av mina vänner som kräktes i trappuppgången i lördags kväll!? Det hela tog slut en lördagmorgon när vi vaknar och upptäcker en lapp innanför brevlådan där det stod: "Kan ni slänga era sopor? Dom luktar kattpiss." Soppåsen som vi slängt kattsand i hade vi ställt ut sent kvällen innan och planerade förståss att slänga under förmiddagen. Den luktade kanske inte hallon precis, men det var heller ingen stank som spridit sig mer än en halvmeter. Nu kan man ju tycka att det räcker med en arg lapp i brevlådan, men vi var tydligen inte tillräckligt snabba, så innan vi ens hunnit sätta på morgonkaffet ringer Polisen på dörren.

Jag gömmer min pyjamasklädda kropp i köket, men Biffen ilsknar till, öppnar dörren i bara långkalsongerna, tar en halvt steg ut i trappuppgången, spänner ögonen i Polisen och säger "JA!?"

Sen dess har han varken ringt på eller lämnat lappar hos oss.

Kärlek är...

Jag vill inte vara en sån där kvinna, som försöker förändra mannen hon älskar. Jag trodde inte att jag var det. Men lite självransakan kanske är på sin plats.

Ni vet hur vissa par liksom växer ihop och börjar likna varandra? Det är inte bara tonåringar som när de byter från en partner till en annan också byter från Gucci-sjal till Palestina-sjal. Eller som går från sporthatare till fotbollsälskare. I viss mån kan det ju handla om att den nya partnern öppnar ens ögon för ett intresse som man inte tänkt på tidigare. En musikstil man aldrig upptäckt eller en ost man aldrig smakat. Men en person som vill förändra sin älskling är väl ändå ett kontrollfreak och en person som låter sig förändras är väl ändå i grund och botten osäker? Och detta borde väl skapa någon sorts obalans som innebär att respekten för varandra nöts bort?

Jag säger, högt och stolt: skulle aldrig få för mig att förändra någon, att vara så kontrollerande! Om jag skäms över hans klädstil, uttråkas av hans intressen eller ilsknar till över hans åsikter, då kan det inte vara äkta kärlek, då håller det aldrig i längden. Eller?

Jag lever med min första, stora kärlek. Enda gången jag gett mig in i ett förhållande med förhoppning och förväntning att detta ska hålla länge, länge. Ord som skäms över och uttråkas av existerar inte. Ilsknar till över, jo ibland - men inga längre perioder och inte över något som är fundamentalt. Eller?

För det är ändå så, att jag har åsikter om hur han lever sitt liv. Hans jobb-val. Hans prioriteringar. Saker som i förlängningen har en effekt på mitt liv, på vårt liv tillsammans. Jag frågar honom hur hans framtidsplaner ser ut. Var tror du att du är om några år? Var ser du att vi bor? Om och när kan du tänka dig att skaffa fler barn? Och han får något i blicken som påminner om ett rådjur i strålkastarljus. Han vet inte, vill inte behöva svara, vill ta livet en månad i taget. Och det är då jag inser vilket kontrollfreak jag trots allt är.

Klart jag inser att man inte kan boka och bestämma, vad som helst kan ju hända på vägen! Men jag drömmer och planerar, lägger upp olika scenarier i mitt huvud, funderar över konsekvenser, över om det är bra att vara impulsiv eller framförhållande. Och jag vill att de drömmarna och planerna och tankarna ska stämma överens med vad som rör sig i hans huvud. Men det är ju inte möjligt, inte egentligen. Han vill leva sitt liv en bit i taget, utan planer allt för långt fram, se vad livet kastar upp liksom. Och jag måste släppa på kontrollen. Annars är jag ju en sån som försöker förändra något fundamentalt, för att han ska passa in i min mall.

Så nu övar jag mig på att leva i nuet. Och på att utvidga mallarna.