Kärlek är...

Jag vill inte vara en sån där kvinna, som försöker förändra mannen hon älskar. Jag trodde inte att jag var det. Men lite självransakan kanske är på sin plats.

Ni vet hur vissa par liksom växer ihop och börjar likna varandra? Det är inte bara tonåringar som när de byter från en partner till en annan också byter från Gucci-sjal till Palestina-sjal. Eller som går från sporthatare till fotbollsälskare. I viss mån kan det ju handla om att den nya partnern öppnar ens ögon för ett intresse som man inte tänkt på tidigare. En musikstil man aldrig upptäckt eller en ost man aldrig smakat. Men en person som vill förändra sin älskling är väl ändå ett kontrollfreak och en person som låter sig förändras är väl ändå i grund och botten osäker? Och detta borde väl skapa någon sorts obalans som innebär att respekten för varandra nöts bort?

Jag säger, högt och stolt: skulle aldrig få för mig att förändra någon, att vara så kontrollerande! Om jag skäms över hans klädstil, uttråkas av hans intressen eller ilsknar till över hans åsikter, då kan det inte vara äkta kärlek, då håller det aldrig i längden. Eller?

Jag lever med min första, stora kärlek. Enda gången jag gett mig in i ett förhållande med förhoppning och förväntning att detta ska hålla länge, länge. Ord som skäms över och uttråkas av existerar inte. Ilsknar till över, jo ibland - men inga längre perioder och inte över något som är fundamentalt. Eller?

För det är ändå så, att jag har åsikter om hur han lever sitt liv. Hans jobb-val. Hans prioriteringar. Saker som i förlängningen har en effekt på mitt liv, på vårt liv tillsammans. Jag frågar honom hur hans framtidsplaner ser ut. Var tror du att du är om några år? Var ser du att vi bor? Om och när kan du tänka dig att skaffa fler barn? Och han får något i blicken som påminner om ett rådjur i strålkastarljus. Han vet inte, vill inte behöva svara, vill ta livet en månad i taget. Och det är då jag inser vilket kontrollfreak jag trots allt är.

Klart jag inser att man inte kan boka och bestämma, vad som helst kan ju hända på vägen! Men jag drömmer och planerar, lägger upp olika scenarier i mitt huvud, funderar över konsekvenser, över om det är bra att vara impulsiv eller framförhållande. Och jag vill att de drömmarna och planerna och tankarna ska stämma överens med vad som rör sig i hans huvud. Men det är ju inte möjligt, inte egentligen. Han vill leva sitt liv en bit i taget, utan planer allt för långt fram, se vad livet kastar upp liksom. Och jag måste släppa på kontrollen. Annars är jag ju en sån som försöker förändra något fundamentalt, för att han ska passa in i min mall.

Så nu övar jag mig på att leva i nuet. Och på att utvidga mallarna.