Ballonger hellre än blommor

På lördag är det premiär på teatern. Efter det kanske bloggen får lite liv igen... Men tills vidare: Igår fyllde jag den eminenta åldern trettiotre år. (Biffen tycker vi ska fira extra mycket när man fyller 33, 44, 55, 66, 77, 88, 99 - och sen ska vi dö.) När jag kom hem hade Biffen och Bonussonen hängt ballonger med mitt namn på i trappuppgången, på dörren, på varje våning... Det tycker jag var hundra gånger mer kreativt, glädjande och till och med romantiskt än blommor...

Jag fick tårta också.
Och paket.

Var är kuken?

Fler än jag har undrat...

Malmö stad censurerar

Utanför mitt hus finns ett stort plank - högt och långt och förbjudet att affischera. En självklar inbjudan till klotter. Och under sommaren har planket varit täckt av taggar, slagdängor och halvhjärtade spray-bilder. Jag har otaliga gånger, när jag hängt ut genom fönstret med en cigg i handen, begrundat planket och ställt mig frågan: varför låter de inte grafittikonstnärerna ta över planket? Under Möllevångsfestivalen stänger man av vår gata, varför då inte passa på att släppa planket fritt? Men istället lägger man stora pengar på att skicka ut "Klottrets fiende nr 1", som så fint tvättar bort klottret och målar om planket - bara för att tvingas göra samma sak igen ett halvår senare.

Nåja, nu har i alla fall Malmö stad bestämt sig för att göra en del av planket till en laglig grafittiplats. Jippi, tänkte jag! Ner med reklamskyltar och upp med konsten. Planket är fritt! Eller, en liten bit av planket i alla fall. För en vecka sedan var ett gäng studenter där och invigde planket. Och igår, döm om min förvåning, står "Klottrets fiende nr 1" parkerade utanför. Vafalls!? Jo, en av studenterna hade målat en naken man, med överdrivna steroidmuskler, och en gigantisk penis som sträckte sig tvärs över halva målningen. Denna var tydligen inte godkänd - och klotterfienden hade skickats att sudda ut den.

Yttrandfrihet, varsågod kära ungdomar. Men med censur!

Höst & teater

Tiden bara rullar på. Sommaren glider längre bort. Detta är den härliga hösten! Den rödoranga, regnsoliga, kjolosjalbeklädda, rödviniga hösten.

På teatern håller vi på med ett hjärteprojekt, som fyller all min dagtid. Inte negativt, denna gången är det faktiskt nästan enbart roligt. Regissören tar sig an pjäsen med ett språk som jag tycker om och som ibland överraskar mig. Det där hade jag ju aldrig tänkt på själv... Kanske därför som hon är regissör, och inte jag? Jag får små lyckorus när jag tar mig tid att sitta med vid repetitionerna - det är fantastiskt att se skådespelarna ge liv åt rollerna och alla pusselbitar falla på plats.

Dessutom rullar min sida av arbetet, det där knepiga med att få den jäkla publiken att komma och se vårt fantastiska verk, på i jämn takt. Marknadsföringen var välplanerad, min praktikant har visat sig vara en klippa, den sömniga Malmöpubliken tycks - i jämförelse med förra hösten när det kändes som om vi fick dra dom in i salongen - ha vaknat och åter öppnat plånboken för lite kultur, och verket i sig - välkänt och kärt - gör sitt för att sätta bollen i rullning. Mycket att göra, men ingen stress. Precis som jag vill ha det.

Den mörka sidan av myntet är att jag försummar allting utanför jobbet. Dammråttorna växer i vardagsrummet, Biffen och Bonussonen käkar middag utan mig, vännerna undrar om jag flyttat utomlands. Men jag är här! Om ni står ut med dammråttorna är ni välkomna på kaffe.