And then there was silence

Det har blivit glest mellan bloggarna. Det kanske beror på att jag inte har något att säga? Nää, knappast troligt. Biffen påpekade häromdagen att jag slutat blogga sen han förbjöd mig att blogga om honom. Så då måste jag ju nämna honom bara för att bevisa motsatsen. Han blev lite putt över inlägget om mina raseriutbrott när jag körde fel, och tyckte att det lät som om jag fortfarande skyllde på honom. Så nu deklamerar jag: Det var INTE Biffens fel att jag körde omkring som en yr och mycket ilsken höna, det var MITT! Och Storasyster tycker synd om Biffen, för hon tycker också att jag är en yr och ilsken höna.

Bara för er information; jag _ska_ gå på det där bröllopet. Min kära vän the Gnu följer med mig till London och vi tänker gå på Tate Modern och dricka vin på Café Boheme, precis som i gamla tider. Kul! Och tack, kära Gnu!

Hmm, och så funderar jag allvarligt på att sluta röka. Jag är inte rädd för lungcancer, men jag är rädd för att bli en rynkig medelålders dam med cigg i mungipan. Så ytlig är jag.

Bröllop eller inte bröllop

Jag har en del beslutsångest över ett bröllop. Bröllopet ska ske på en Country Club strax utanför London och jag har redan bokat flygbiljett, men dock med avbeställningsskydd. Mannen som ska gifta sig är en god vän som jag var sambo med i flera år och som under samma period var min närmaste vän. Den utvalda kvinnan har jag bara träffat en gång, hon verkar trevlig, om dock betydligt mera prydlig än vad jag hade väntat mig från den man som en gång i tiden klädde sig i Metalica-tshirt och satsade på att vinna lokala mästerskap i att fisa. Jag misstänker att club-lokalen är oerhört snoffsig och att samtliga gäster antingen är totala främlingar eller avlägset bekanta som jag inte sett på många år. Men jag vill ju gärna vara med på en viktig dag för en kär gammal vän. Och en engelsk country club, kan inte det bli lite Brideshead Revisited kanske?

Tanken var att jag skulle gå på bröllopet med en annan, gemensam, vän - men han hörde av sig för ett par dagar sedan med beskedet att han måste till staterna i jobb den helgen. Så jag ska ensam ta mig till det här bröllopet och ensam ta mig hem. Dessutom har jag ingen aning om var jag ska bo och hotellnätter i London känns saftiga i plånboken. Ser ni mitt dilemma? Dagens ilandsproblem, jag vet.

Under tiden funderar jag på tal till brudparet. Kanske så här:
"Kära brud,
jag har många roliga historier att berätta om din man. Som den gången när han hade gått hem från krogen med en främmande kvinna och ringde mig på morgonen, väsande i luren för att inte väcka henne, inte visste var han var och inte hade pengar till en taxi därifrån. Eller den gången han tävlade med sin kompis om vem som fick hångla med flest tjejer på en och samma kväll..." Är det en bra start? Eller?