söndag 27 juli 2008
onsdag 23 juli 2008
Roadrage
Inom loppet av två dagar har två händelser utlöst två raseriutbrott som får mig att ifrågasätta min egen lämplighet i trafiken. Jag återger här en situation i taget.
Situation 1.
Det är söndag, kl 15.00 ska jag och Biffen befinna oss i östra Skåne, men först måste ett ärende göras i västra Skåne. Vi är försenade, klockan tickar över 14.00 och vi har inte ätit på hela dagen. Jag stannar för att tanka, emedan Biffen springer över till BurgarKungen för att köpa mat. När jag har tankat färdigt ringer jag Biffen och frågar hur jag kör till BK.
- Ska jag fortsätta på vägen vi kom in ifrån? frågar jag, stressad och hungrig.
- Ja, och så svänger du (biiiip) i rondellen, mot Malmö till liksom.
Jag har nu en rondell till vänster om mig och en till höger om mig. "Biiip" betyder att Biffen antagligen sa vänster, men det uppfattade inte min hjärna. Jag tittar på högra rondellen och säger:
- Mot Centrum?
- Ja, svarar Biffen. Utan att egentligen veta vad han svarar, för Centrum är åt motsatt håll.
Jag kör mot Centrum, men inser snart att det är fel och vänder. Kanske menade han den andra rondellen? Där är det ju skyltat mot Malmö och han sa faktiskt mot Malmö. Så jag kör ut ur andra rondellen och inser i samma stund att jag just svängt ut på motorvägen. Det är fel. Nu är stressnivån uppe i en nivå som skulle fått en stresstermometer att explodera. Biffen ringer, jag svarar och missar första avfarten.
- Jag är på motorvägen, vänder och kommer tillbaka så fort jag kan, skriker jag i falsett till Biffen.
Jag är nästa tillbaka i Malmö innan jag kan vända. Ingen av er som känner mig har någonsin hört mig säga så många och så fula ord så högt som jag gjorde i bilen den stunden.
Situation 2.
Det är måndag. Jag har kört från Malmö till Karlskrona på förmiddagen, lunchat med Storasyster, spenderat ett par timmar åt att rensa ut mitt gamla flickrum i mammas hus, packat in mormors gamla linneskåp i bilen och sedan satt mig för att köra tillbaka till Malmö. Planen är att jag ska hämta Biffen på hans jobb, som ligger strax utanför Malmö. Min tanke är att ta avfarten mot Ikea och därifrån köra ut mot Biffens jobb. Jag ringer Biffen strax utanför Lund och han ger mig då en vägbeskrivning som snabbare ska ta mig till hans arbetsplats.
- Du tar avfarten mot väg 108, mot Kävlinge, Trelleborg och Staffanstorp...
Så långt minns jag vad han sa. Så här i efterhand kan jag också minnas att han sa till mig att köra hela vägen till Staffanstorp. Sen skulle jag svänga nånstans, och köra förbi ett grustag, och tre-fyra variabler till som jag inte kan minnas. Så här är det, har jag insett: när jag sitter i bilen, fullt koncentrerad på trafiken runt omkring mig, kan jag inte ta in mer än två variabler åt gången! Följaktligen svänger jag av mot väg 108 och börjar köra mot Kävlinge. Det känns inte helt rätt, så jag ringer Biffen.
- Nää, säger han, Kävlinge är åt fel håll. Du ska åt andra hållet på väg 108. Det var nog fel avfart. Kör ut på E22an igen och ta nästa avfart.
Nu måste ni försöka förstå att mitt sinnestillstånd hade redan uppnått samma höjder som det gjorde på motorvägen dagen innan. Jag uppfattar bara hälften av vad Biffen säger och snäser därför att "det löser sig" och slänger på luren. Efter en bra stund lyckas jag vända bilen och tänker att det är ju meningslöst att köra ut på E22an igen, väg 108 kan ju möjligen bara gå åt två håll och då måste ju andra hållet vara rätt.
Alltså, jag inser, så här i efterhand, att det är mitt fel, att jag inte lyssnar på vad Biffen säger. Men just där och då, i stress och raseri, kan jag inte erkänna att någonting är mitt fel. Alltså måste felet vara Biffens, eller hur? Okej, raseriet kommer ju ifrån en känsla av djup frustration över att jag inte förstår. Det är nog det jag hatar mest - när jag inte förstår, när jag känner mig det minsta lilla puckad. Då skyller jag på den som försöker förklara, som inte får mig att förstå.
Därför, när jag nu kör åt rätt håll på väg 108, minns jag inte ett ord av vad Biffen sa i sin vägbeskrivning. Jag är bara arg, stressad och frustrerad. Biffen försöker ringa, men jag svarar inte, för jag inser att jag kommer inte att höra vad han säger utan det är bättre om jag själv tar kontroll över situationen. (Kan det vara det också? Mitt inre kontrollfreak som förlorar kontrollen?) När jag når Staffanstorp tar jag alltså beslutet att istället köra efter skyltarna mot Malmö och efterhand som känslan av att vara vilse i skogen försvinner så sjunker också paniken undan. Det slutar med att jag tar avfarten mot Ikea, som jag tänkte från början. Ungefär en och en halv timme har jag förlorat. Ni som känner mig vet att det är inte särskillt vanligt att jag blir arg. Jag är heller aldrig arg i mer än korta stunder. Kan någon föreställa sig vad som händer när jag är mitt allra argaste i en och en halv timme? Kan någon sedan föreställa sig vad som händer när jag väl ringer Biffen för att säga att jag är nästan framme och möts av ett asgarv i luren? Biffen och hans grabbiga kollega får sig nämligen ett väldigt gott skratt över att jag "snurrat till det", hahaha. Det är först när Biffen sätter sig bredvid mig i bilen som han inser vidden av mitt raseri.
- Men, du måste ju kunna se humorn i det...
- NEJ.
- Men, lite roligt var det ju...
- FÖR DIG JA!
Paus. Biffen tror att jag har lugnat ner mig.
- Min lilla yra höna... *PANG!*
- DRA ÅT HELVETE.
Jag HAR insett att det var mitt fel. Jag har också bett Biffen om ursäkt för att jag skyllde på honom. Jag börjar kunna se humorn i situationen. Men jag tycker däremot fortfarande inte att det är ok att Grabbarna Grus gapskrattar åt mig när jag är förbannad. Hade de garvat om jag varit en man och inte en "yr höna"? Jag har också lärt mig att aldrig mer ta en vägbeskrivning på telefon, så vida jag inte står stilla och i lugn och ro kan anteckna vad personen säger.
Situation 1.
Det är söndag, kl 15.00 ska jag och Biffen befinna oss i östra Skåne, men först måste ett ärende göras i västra Skåne. Vi är försenade, klockan tickar över 14.00 och vi har inte ätit på hela dagen. Jag stannar för att tanka, emedan Biffen springer över till BurgarKungen för att köpa mat. När jag har tankat färdigt ringer jag Biffen och frågar hur jag kör till BK.
- Ska jag fortsätta på vägen vi kom in ifrån? frågar jag, stressad och hungrig.
- Ja, och så svänger du (biiiip) i rondellen, mot Malmö till liksom.
Jag har nu en rondell till vänster om mig och en till höger om mig. "Biiip" betyder att Biffen antagligen sa vänster, men det uppfattade inte min hjärna. Jag tittar på högra rondellen och säger:
- Mot Centrum?
- Ja, svarar Biffen. Utan att egentligen veta vad han svarar, för Centrum är åt motsatt håll.
Jag kör mot Centrum, men inser snart att det är fel och vänder. Kanske menade han den andra rondellen? Där är det ju skyltat mot Malmö och han sa faktiskt mot Malmö. Så jag kör ut ur andra rondellen och inser i samma stund att jag just svängt ut på motorvägen. Det är fel. Nu är stressnivån uppe i en nivå som skulle fått en stresstermometer att explodera. Biffen ringer, jag svarar och missar första avfarten.
- Jag är på motorvägen, vänder och kommer tillbaka så fort jag kan, skriker jag i falsett till Biffen.
Jag är nästa tillbaka i Malmö innan jag kan vända. Ingen av er som känner mig har någonsin hört mig säga så många och så fula ord så högt som jag gjorde i bilen den stunden.
Situation 2.
Det är måndag. Jag har kört från Malmö till Karlskrona på förmiddagen, lunchat med Storasyster, spenderat ett par timmar åt att rensa ut mitt gamla flickrum i mammas hus, packat in mormors gamla linneskåp i bilen och sedan satt mig för att köra tillbaka till Malmö. Planen är att jag ska hämta Biffen på hans jobb, som ligger strax utanför Malmö. Min tanke är att ta avfarten mot Ikea och därifrån köra ut mot Biffens jobb. Jag ringer Biffen strax utanför Lund och han ger mig då en vägbeskrivning som snabbare ska ta mig till hans arbetsplats.
- Du tar avfarten mot väg 108, mot Kävlinge, Trelleborg och Staffanstorp...
Så långt minns jag vad han sa. Så här i efterhand kan jag också minnas att han sa till mig att köra hela vägen till Staffanstorp. Sen skulle jag svänga nånstans, och köra förbi ett grustag, och tre-fyra variabler till som jag inte kan minnas. Så här är det, har jag insett: när jag sitter i bilen, fullt koncentrerad på trafiken runt omkring mig, kan jag inte ta in mer än två variabler åt gången! Följaktligen svänger jag av mot väg 108 och börjar köra mot Kävlinge. Det känns inte helt rätt, så jag ringer Biffen.
- Nää, säger han, Kävlinge är åt fel håll. Du ska åt andra hållet på väg 108. Det var nog fel avfart. Kör ut på E22an igen och ta nästa avfart.
Nu måste ni försöka förstå att mitt sinnestillstånd hade redan uppnått samma höjder som det gjorde på motorvägen dagen innan. Jag uppfattar bara hälften av vad Biffen säger och snäser därför att "det löser sig" och slänger på luren. Efter en bra stund lyckas jag vända bilen och tänker att det är ju meningslöst att köra ut på E22an igen, väg 108 kan ju möjligen bara gå åt två håll och då måste ju andra hållet vara rätt.
Alltså, jag inser, så här i efterhand, att det är mitt fel, att jag inte lyssnar på vad Biffen säger. Men just där och då, i stress och raseri, kan jag inte erkänna att någonting är mitt fel. Alltså måste felet vara Biffens, eller hur? Okej, raseriet kommer ju ifrån en känsla av djup frustration över att jag inte förstår. Det är nog det jag hatar mest - när jag inte förstår, när jag känner mig det minsta lilla puckad. Då skyller jag på den som försöker förklara, som inte får mig att förstå.
Därför, när jag nu kör åt rätt håll på väg 108, minns jag inte ett ord av vad Biffen sa i sin vägbeskrivning. Jag är bara arg, stressad och frustrerad. Biffen försöker ringa, men jag svarar inte, för jag inser att jag kommer inte att höra vad han säger utan det är bättre om jag själv tar kontroll över situationen. (Kan det vara det också? Mitt inre kontrollfreak som förlorar kontrollen?) När jag når Staffanstorp tar jag alltså beslutet att istället köra efter skyltarna mot Malmö och efterhand som känslan av att vara vilse i skogen försvinner så sjunker också paniken undan. Det slutar med att jag tar avfarten mot Ikea, som jag tänkte från början. Ungefär en och en halv timme har jag förlorat. Ni som känner mig vet att det är inte särskillt vanligt att jag blir arg. Jag är heller aldrig arg i mer än korta stunder. Kan någon föreställa sig vad som händer när jag är mitt allra argaste i en och en halv timme? Kan någon sedan föreställa sig vad som händer när jag väl ringer Biffen för att säga att jag är nästan framme och möts av ett asgarv i luren? Biffen och hans grabbiga kollega får sig nämligen ett väldigt gott skratt över att jag "snurrat till det", hahaha. Det är först när Biffen sätter sig bredvid mig i bilen som han inser vidden av mitt raseri.
- Men, du måste ju kunna se humorn i det...
- NEJ.
- Men, lite roligt var det ju...
- FÖR DIG JA!
Paus. Biffen tror att jag har lugnat ner mig.
- Min lilla yra höna... *PANG!*
- DRA ÅT HELVETE.
Jag HAR insett att det var mitt fel. Jag har också bett Biffen om ursäkt för att jag skyllde på honom. Jag börjar kunna se humorn i situationen. Men jag tycker däremot fortfarande inte att det är ok att Grabbarna Grus gapskrattar åt mig när jag är förbannad. Hade de garvat om jag varit en man och inte en "yr höna"? Jag har också lärt mig att aldrig mer ta en vägbeskrivning på telefon, så vida jag inte står stilla och i lugn och ro kan anteckna vad personen säger.
torsdag 17 juli 2008
Sommaren är full av böcker
1. Räck ut handen efter den närmsta boken.
2. Slå upp sidan 123.
3. Finn den femte meningen på sidan. Lägg ut denna och de två följande meningarna på bloggen.
5. Kommentera citatet.
6. Sänd utmaningen vidare till fem andra personer och kreditera den som utmanade dig.
"Hur många tomtar har fru Petrén här?"
Svaret kom snabbt och rappt.
"Ettustenfyrahundrafyrtiotre, nej förlåt, Ettustenfyrahundrafyrtiotvå - jag råkade slå sönder en igår. En av de finaste för den delen", sa fru Petrén med sorgsen uppsyn.
Boken som låg närmast har jag nyss läst ut. Isprinsessan av Camilla Läckberg. Det är inte finlitteratur. Kriminalare anses i belästa kretsar vara hjärndöd underhållning för massan, litteraturens motsvarighet till radions HitFM eller TVs Let´s dance. Jag läser kriminalare med jämna mellanrum för att slappna av i något som är lättläst. Ungefär som när jag spenderar förmiddagarna åt att titta på Days of our lives och Oprah show, istället för att läsa böcker och lyssna på P3s Sommar, vilket jag i egenskap av kulturarbetare verkligen borde. (Jag kan appropå kriminalare varmt rekomendera Karin Fossums böcker - jag har läst allihop.)
Nu finns det en alldeles särskilld anledning till att jag läste just Isprinsessan. Det var boken som mamma aldrig hann läsa ut. Den ligger kvar hemma i hennes bokhylla, med ett bokmärke nånstans två tredjedelar igenom. En spännande kriminalare, med en och annan twist, som hon aldrig fick se upplösningen på. Mamma läste massor av böcker, och gärna kriminalare som Elizabeth George och Henning Mankell. Jag tror nog att hon gillade Isprinsessan. Och det kändes viktigt för mig att läsa ut den åt henne. Så nu kan jag berätta mamma - att det var målarens mor som dödade isprinsessan!
Uppslaget till dagens blogg kom från min goda vän Knytt. Hon skickade inte det som en utmaning, men jag hittade det när jag läste hennes blogg och tyckte det var en bra idé. Tackar Knyttet! www.fallfrukt.se
2. Slå upp sidan 123.
3. Finn den femte meningen på sidan. Lägg ut denna och de två följande meningarna på bloggen.
5. Kommentera citatet.
6. Sänd utmaningen vidare till fem andra personer och kreditera den som utmanade dig.
"Hur många tomtar har fru Petrén här?"
Svaret kom snabbt och rappt.
"Ettustenfyrahundrafyrtiotre, nej förlåt, Ettustenfyrahundrafyrtiotvå - jag råkade slå sönder en igår. En av de finaste för den delen", sa fru Petrén med sorgsen uppsyn.
Boken som låg närmast har jag nyss läst ut. Isprinsessan av Camilla Läckberg. Det är inte finlitteratur. Kriminalare anses i belästa kretsar vara hjärndöd underhållning för massan, litteraturens motsvarighet till radions HitFM eller TVs Let´s dance. Jag läser kriminalare med jämna mellanrum för att slappna av i något som är lättläst. Ungefär som när jag spenderar förmiddagarna åt att titta på Days of our lives och Oprah show, istället för att läsa böcker och lyssna på P3s Sommar, vilket jag i egenskap av kulturarbetare verkligen borde. (Jag kan appropå kriminalare varmt rekomendera Karin Fossums böcker - jag har läst allihop.)
Nu finns det en alldeles särskilld anledning till att jag läste just Isprinsessan. Det var boken som mamma aldrig hann läsa ut. Den ligger kvar hemma i hennes bokhylla, med ett bokmärke nånstans två tredjedelar igenom. En spännande kriminalare, med en och annan twist, som hon aldrig fick se upplösningen på. Mamma läste massor av böcker, och gärna kriminalare som Elizabeth George och Henning Mankell. Jag tror nog att hon gillade Isprinsessan. Och det kändes viktigt för mig att läsa ut den åt henne. Så nu kan jag berätta mamma - att det var målarens mor som dödade isprinsessan!
Uppslaget till dagens blogg kom från min goda vän Knytt. Hon skickade inte det som en utmaning, men jag hittade det när jag läste hennes blogg och tyckte det var en bra idé. Tackar Knyttet! www.fallfrukt.se
tisdag 8 juli 2008
Mormors troll!
Trollet stod bakom teven i mormors vardagsrum på Sandkullavägen. Jag var livrädd för trollet och vågade inte gå nära det. Det fanns en uppsjö av saker i mormors hus, som gäckade fantasin för oss barn som besökte huset. En del hade min morbror, som var sjöman, tagit med sig från sina resor i Asien. Men en ännu större del hade min morfar ropat in på diverse auktioner. Morfar var en solklar sak-letare och samlare, något som till viss del har förts vidare till senare generationer. Min lillebror skulle kunna skriva skrotsamlare på sitt visitkort, min storasyster har en viss fetisch för auktioner och loppmarknader - själv får jag ont i magen när jag tvingas göra mig av med saker för att undvika att mitt hem börjar likna mormors vind.Det var på vinden som alla saker hamnade som inte hittat sin plats i mormors hem. Ingenting slängdes. Det tog otaliga dagar för mamma och hennes syskon att städa ut den där vinden när mormors hus skulle säljas. Kläder från femtiotalet och framåt. Mosters och mammas dagböcker från när de var tonåringar. Block med anteckningar för att lösa Melodikryss sen femton år tillbaka. Och så det som fick oss ungar att passa oss noga från att ensamma gå upp på vinden: Brantings byst.
Mormor och morfar var hängivna socialdemokrater. Min mor i sin tur träffade min far när de var medlemmar i SSU. Kort sagt, socialdemokratin var religion i vår familj, Olof Palme var vår messias, och Hjalmar Branting var vår gud. Ingen verkar veta riktigt var den kom ifrån, men någon gång i tidernas begynnelse hade morfar kommit hem med en ståtlig byst i fejkad brons föreställande Branting. Denna stod i ett mörkt hörn av vinden och gav ett synnerligen skräckinjagande intryck. Jag själv, Storasyster, Kusin Ola och Kusin Pontus bildade en fyrklöver hemma på Sandkullavägen som alltid var redo för upptåg. Mormor försökte hålla oss borta från vinden genom att säga "om ni går upp på vinden kommer Branting och tar er!" Det funkade. Jag gick i alla fall aldrig dit på egen hand.
Idag står trollet i mosters hall. Brantings byst står i Folkets Hus. Och kusin Ola har flyttat in i mormors hus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)