Jävla mörker

Det har varit tyst från min sida under hösten. Kanske inte bara på bloggen - jag har varit rätt kass på att höra av mig till vännerna också. Det blev en intensiv period på jobbet som inte bara åt upp min tid, utan också mitt humör och min vilja att socialisera.

Nu är jag tillbaka, nästan.

Jag blir så jäkla nere på hösten. Jag är i vanliga fall optimistisk, glaset är halvfullt liksom. (Eller, vaddå "vanliga fall"? Under sommarhalvåret då.) Mitt sinne följer mörkret och under vintern är banne mig glaset halvtomt! Undantagsvis några veckor runt jul, då jag försöker ägna mig åt att romantisera det där med julgranar, pepparkakor och stickade tröjor. Stackars Biffen, han fattar inte varför jag är nere och vill såklart att det inte ska vara så. Om jag börjar svamla om mörker och ångest så verkar jag öka på hans frustration: Hur löser man det? Ge mig nåt konkret att arbeta med! Så radar jag upp allt som ligger i det halvtomma glaset - saknaden efter mamma som poppar upp då och då, problem med familjen (och den raden är jävligt lång), konflikter på jobbet, att jag inte har tid för mina vänner på samma sätt som innan (vilket rent själviskt ger en viss separations-ångest) och funderingar som rör Biffen själv. Aha! tänker Biffen och hakar upp sig på det sistnämnda, eftersom det är något som han faktiskt kan påverka. Men vafan, det handlar ju egentligen mindre om allt det där som finns även under sommaren, och mer om det förbannade mörkret!

Nåja, tills vidare fortsätter jag att romantiserar julen. Igår fick jag se världens skönaste Luciatåg (se bilden), imorron är det julfest på jobbet och till helgen ska vi fixa julgran.

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

Farmor dog inatt. Storasyster ringde igår och berättade att hon var sjuk och imorse fick jag ett nytt telefonsamtal om att hon gått bort under natten. Jag blev inte ledsen, nedstämd såklart, men inga tårar. Däremot skuldkänslor över att jag inte blev ledsen, men det är ju typiskt. Hård och kall, är det jag det? Grannen påpekade vid morgonfikat (med morgonfika menar jag cigg vid grannens köksbord, så nej, jag har inte slutat röka än) att när man redan har en massa hjärte-problem så är det svårt att ta till sig ännu ett. Kanske är det lite så. Jag sörjer fortfarande över mamma, och kanske lite över mormor också, och så hela raden av andra problem som tynger vår familj. Om jag var "tom", hade jag gråtit över farmor då?

Men mest handlar det väl om att jag inte haft farmor nära hjärtat sedan jag var barn. Pappa har inte särskillt god kontakt med sin mor och farmor har inte aktivt visat mig något intresse sedan jag fyllde 17. Då bodde jag i en källare i Växjö och hon skickade ett födelsedagskort med små utklippta bilder på mig och på sig själv. Sedan dess har det endast varit ett kuvert med pengar vid jul, jag skickade vykort ibland när jag bodde i London och Storasyster brukar övertala mig att följa med hem till farmor vid jul för överlämning av blomma och intagande av en kopp kaffe. Men som en aktiv och kärleksfull del av mitt liv, det var längesen.

Farmor växte upp i ett litet hus på Öland. I stort sett alla somrar i mitt liv har jag hälsat på i det där huset. När jag växte upp beboddes det av Farmors mor - en mycket liten krutgumma som sprang ut på mornarna för att jaga bort kossorna från trädgården. På senare år har huset agerat sommarstuga för min faster och farbror. Min sista konversation med farmor hade jag en kväll utanför det där huset, för kanske sju år sedan. Då berättade hon att barnen, de ångrade hon såklart inte och det var klart att hon haft många bra år med Farfar, men egentligen begrep hon inte vad man skulle ha karlar till och det där skulle hon rakt inte ge sig på fler gånger. Hon hade glimten i ögat tanten, kanske inte de sista åren när demensen tog ut sin rätt, men som jag minns henne från tidigare. Glittrigt bus i ögonen och ett litet tjyvnyp i sidan.

Jag kommer att gråta på begravningen, det vet jag.