Jävla mörker

Det har varit tyst från min sida under hösten. Kanske inte bara på bloggen - jag har varit rätt kass på att höra av mig till vännerna också. Det blev en intensiv period på jobbet som inte bara åt upp min tid, utan också mitt humör och min vilja att socialisera.

Nu är jag tillbaka, nästan.

Jag blir så jäkla nere på hösten. Jag är i vanliga fall optimistisk, glaset är halvfullt liksom. (Eller, vaddå "vanliga fall"? Under sommarhalvåret då.) Mitt sinne följer mörkret och under vintern är banne mig glaset halvtomt! Undantagsvis några veckor runt jul, då jag försöker ägna mig åt att romantisera det där med julgranar, pepparkakor och stickade tröjor. Stackars Biffen, han fattar inte varför jag är nere och vill såklart att det inte ska vara så. Om jag börjar svamla om mörker och ångest så verkar jag öka på hans frustration: Hur löser man det? Ge mig nåt konkret att arbeta med! Så radar jag upp allt som ligger i det halvtomma glaset - saknaden efter mamma som poppar upp då och då, problem med familjen (och den raden är jävligt lång), konflikter på jobbet, att jag inte har tid för mina vänner på samma sätt som innan (vilket rent själviskt ger en viss separations-ångest) och funderingar som rör Biffen själv. Aha! tänker Biffen och hakar upp sig på det sistnämnda, eftersom det är något som han faktiskt kan påverka. Men vafan, det handlar ju egentligen mindre om allt det där som finns även under sommaren, och mer om det förbannade mörkret!

Nåja, tills vidare fortsätter jag att romantiserar julen. Igår fick jag se världens skönaste Luciatåg (se bilden), imorron är det julfest på jobbet och till helgen ska vi fixa julgran.