Ruths mormor

Ibland gör det ont att tänka på hur det KUNDE varit, om mamma hade fått leva. Jag tänker på hur hennes ansikte hade sett ut, när hon tittade på Ruth. Vad hon hade sagt när jag ringde henne och berättade, vad Ruth gjort, när hon busade, när hon var sjuk. Hur dom hade tyckt om varandra. Mamma var en fin mormor. Mina syskonbarn har sparat godis, som de fick av henne den sista kvällen hon satt barnvakt.

Jag önskar så att mamma hade fått bli gammal. Att Ruth som liten flicka fick sova över hos sin mormor. Att mamma fick vara en gammal gumma med glimten i ögat, precis som min mormor var. Kanske hade hon flyttat in i en lägenhet, bredvid min moster. Vi kunde suttit där och druckit kaffe, och pratat om alla dom andra i familjen.

Det var inte så här det skulle bli. Ruth skulle ha sin mormor.

Vad väntar vi på?

I tisdags begravde vi min styvsyster Johanna. Hon var 36 år och hade två små barn som är 3 och 8 år gamla. Växjö domkyrka var fylld till bredden av människor och när den långa raden av sörjande tagit sina farväl var kistan översvämmad med rosor. Det var vackert.

Johanna var en sådan som for fram genom livet. Självsäker, vacker och rolig - alltid rummets mittpunkt. När hon för två år sedan fick diagnosen leukemi pratade hon mycket om att fånga dagen. Inte bara sådär lite klyshigt som vi andra, utan på riktigt. In till dagen då hon insjuknade för sista gången levde hon som om nästa dag var den sista, men med en glädje som om det aldrig skulle ta slut. "Vad väntar ni på?" frågade hon när vi sa att vi ville vänta några år med att skaffa barn. Varje år vi väntar är ett år mindre med våra barn.

På begravningen hade hennes man valt att spela I'm yours:

Open up your mind and see like me
Open up your plans and then you're free
Look into your heart and you'll find love love love

Listen to the music of the moment people, dance and sing
We're just one big family
And It's our God-forsaken right to be loved love loved

So I won't hesitate no more, no more
It cannot wait I'm sure
There's no need to complicate
Our time is short
This is our fate, I'm yours

Baby Ruth kommer till världen

Jag vill börja med att varna känsliga vänner om att detta inlägg innehåller förlossningshistorier.

Måndag 5 juli kl 12.00 hade vi en tid inbokad på sjukhuset för undersökning av magen. Då hade jag gått exakt 2 veckor över tiden och i Malmö går proceduren till som så att man undersöker om allt står rätt till och om bebisen mår bra skickar dom hem en och så får man komma tillbaka varannan dag, tills man gått 3 veckor över tiden och då tycker man att enough is enough. Men om något _inte_ verkar stå perfekt till så sätter dom igång en. Så den där måndagen visste vi inte hur det skulle bli, men vi var ganska inställda på att bli hemskickade och ombedda att komma tillbaka. Biffen och hans ex hade en snabb förlossning med Bonussonen och Biffen sa att han gärna skulle vilja uppleva en förlossning som var lite långsammare. Jojo, du.

Efter koll på hjärtljud och lite annat, med långa väntetider, gjordes ett ultraljud där doktorn upptäckte att hon hade lite för lite fostervatten och tog därför beslutet att sätta igång mig. Det gör man genom att applicera en gel som ska sätta igång värkarna. Eftersom man inte vill gå för fort fram, utan låta det ske så naturligt som möjligt, sätter man in gelen och väntar sedan 6 timmar. Har inget hänt på 6 timmar sätter man in en ny och så håller man på så tills värkarna är igång och då sätter man in ett dropp som kör igång maskineriet på allvar. Jag fick min första gel vid femtiden på måndagen och på kvällen hade det inte hänt ett skit. Jag fick därför sova över på prenatala avdelningen, där såna som inte är redo för förlossning ännu får husera, eftersom dom hela tiden hade koll på bebisens hjärtljud.

På tisdag morgon satte dom in en ny gel och nästa dos skulle in vid tresnåret på eftermiddagen. Vid lunchtid började jag äntligen känna mina första värkar! Strax därefter kommer en barnmorska in och berättar att det är fullt på förlossningen, så man kommer inte att sätta in någon gel nästa gång, utan hoppas på att kunna skjuta på min förlossning. För sent! Värkarna fortsatte och frammåt kvällen var de så täta och så starka att jag bad om att få lustgas. Vi skickades upp på förlossningen vid 8 på kvällen och en bister och stressad barnmorska konstaterade att jag bara var öppen 3 cm. Biffen hittade en slags måttgrej som visade hur stort 3 cm var jämfört med de 10 man ska öppna sig innan man är redo och jag tänkte att det här går aldrig... Men det var gott med lustgas! Vid midnatt var den bistra barnmorskan tillbaka och konstaterade att jag fortfarande bara var öppen 3 cm. Hon verkade nästan lite arg över att vi upptog hennes tid. Man konstaterade att eftersom det var så sent och jag hade så långt kvar skulle jag inte orka med någon förlossning. Så vi skickades tillbaka till prenatala avdelningen! Där gav dom mig en spruta så att jag skulle få vila. Sprutan gjorde mig rejält groggy men tog inte bort värkarna, så visst sov jag, men jag vaknade var tionde minut när det kom en värk.

Onsdag morgon fortsatte arbetet. Värkarna blev starkare, men kom mer sällan. Doktorn tyckte att nu är det fanken dags att du klämmer ut den där ungen, så vid lunch var vi tillbaka på förlossningen och fick äntligen det där droppet! Vid femsnåret skrek jag efter ryggbedövningen och när dom väl fått dit den så fick jag ett par timmars vila innan det var dags för slutfasen. När nattskiftet gick på kom den bistra barnmorskan tillbaka, men när Ruth väl var på väg ut visade hon sig vara en verklig klippa, till skillnad från hennes mesiga undersköterska som jag helst ville putta undan. Biffen däremot borde ha diplom - han var fantastisk hela vägen.

Kl 00.29 torsdagen den 8 juli föddes Ruth. Fyra och ett halvt kilo sa dom att hon vägde och jag trodde knappt mina öron. Hade någon sagt det innan hade jag begärt kejsarsnitt. En liten skrikig sak på mitt bröst som genast bajsade på sin mamma. Men hon ville inte sluta skrika och blodprovet visade att hon hade en infektion i kroppen, så dom tog henne till neonatal-avdelningen, där pappa fick sova hos henne. Det gjorde så otroligt ont att inte få ha min bebis hos mig på natten! Nästa dag hängde både jag och Biffen på neo, där man inte lyckades hitta nåt fel på henne, men hon verkade ha ont. Följande natt fick jag igen gå och lägga mig ensam på BB och morgonen efter visade det sig att hon hållt pappa vaken hela natten med att skrika otröstligt.

Men, sedan verkade allt vara bra, hennes infektionsvärde sjönk, inga fel hittades och den tredje natten fick hon äntligen permis från neo och fick sova hos mamma på BB. På söndagen, efter en hel vecka på sjukhuset, fick vi äntligen komma hem. Nu återstår bara resten... Vi får väl se när det blir tid att blogga här näst. Just nu försöker både jag och Ruth hitta våra nya rutiner.

Religionen, kyrkan, dopet, amen.

Nu tvistas det i vårt hushåll om huruvida Rut ska bli döpt eller inte. Biffen tycker inte att det finns någon mening med att döpa små barn, men jag skulle nog kunna övertala honom om mina argument var tillräckligt starka. Problemet är att jag själv har svårt att bestämma mig...

Min systerson, som är döpt och nu tretton år med egna åsikter, skäller på sin mamma och säger "hur fan kunde du tro att jag ville bli döpt!?". Vilket är min Storasysters argument emot dop. Jag tycker att även om systersonen bestämmer sig för att bli ateist eller gå med någon annan religion så är knappast dopet något som har skadat honom. Man kan göra sina egna val även om prästen välsignade en i faderns, sonens och den helige andes namn när man var bebis.

Biffens bror är av åsikten att religionen och kyrkan enbart är av ondo och fnyser vid tanken på dop. Men det håller jag inte alls med om...

Jag tror på gud. Utan tvekan. Jag håller dock en agnostisk ställning till vad gud är. Jag säger inte att det är den kristna guden, men jag förnekar inte heller att det kan vara så. Jag tror att gud kan vara likt världssjälen i Alkemisten eller i den buddhistiska tron. Eller så kan det helt enkelt vara så att gud är de känslor och tankar som vi kallar vår egen själ. Jag tänker inte spekulera i vad som är sanningen, eftersom det inte finns något svar. Men jag ber gärna, eftersom det har en lugnande effekt på mig. Och eftersom jag ber så måste det finnas en gud. Kanske är det så att jag bara pratar med mig själv. Och i så fall är det ju jag som är gud. Hmmm, jo, den tanken låter bra!

Och religionen då? Jag kan ju inte erkänna mig till någon religion, men heller inte säga att någon av dom är falsk. Jag har däremot inga problem med att gå i kyrkan, tvärtom. I kyrkan är den andliga närvaron påtaglig. Där känner jag mig trygg och lugn. Jag hedrar gärna gud och tar emot välsignelse, kan liksom inte se någon konflikt i det kontra min tro. Jag kan likagärna gå in i ett tempel, en synagoga eller en moské och känna samma sak. Det är samma gud för mig! Jag kan inte för mitt liv se något ont i att vara nära andligheten på det sättet. Ondskan ligger ju i det som människan gör i religionens namn. När man använder religionen för att förtrycka eller skada.

Och så är jag med i Svenska Kyrkan. Varför då, om jag inte ser mig som kristen? Därför att den svenska kyrkan faktiskt tillåter mig att ha min egen version av tron och ändå välkomnar de mig. De lägger inte på förtryck och regler, inte de nya moderna prästerna i alla fall. Därför att jag som sagt tycker om att gå i kyrkan och vill att den ska fortsätta existera. Därför att jag tror att vi blir ett fattigare land och ett fattigare folk utan kyrkan. Därför att Svenska Kyrkan faktiskt arbetar med frågor och projekt som är av godo.

Alltså skulle jag tycka att det vore trevligt att se en kyrkans man eller kvinna välsigna mitt barn i guds namn. Det är en ljus, varm, positiv tradition - även om den är kyrklig - en ritual som välkomnar barnet till världen. Men visst, den är inte livsviktig och kanske ångrar jag mig när Rut är tretton år och ateist och skäller på mig. Och jag kan inte helt ställa upp på fadern och sonen, så kanske är det hycklande att svara ja när prästen frågar om vi gör det? Jag får fundera lite till...

"Man hinner ändå!"

Jag brukar inte titta på det där programmet, Sveriges värsta bilförare, men Biffen och jag såg en snutt av det för ett bra tag sen... En ung tuggummi-tjej gasade sig förbi ljuset just när det slog om från gult till rött och sa samtidigt: "Man hinner ändå!"

Biffen tog körkort i höstas. Han är en bra förare och jag berömmer honom för finliret (fickparkeringarna alltså) som jag själv är usel på. Han har också varit försiktig med fortkörning eftersom han varit rädd att polisen ska ta hans körkort nu när han har prövotid på körkortet. Men han är hetsig. Han svär som en borstbindare konstant, tutar åt alla som enligt honom gör fel, och gasar när ljusen slår om till gult. "Man hinner ändå" är en kommentar som jag har gett honom otaliga gånger och sedan pekpinnat att om det finns nåt han kommer att åka dit på så är det att han kör mot rött eller att han inte pausar ordentligt vid stoppskyltarna.

När jag kom hem från jobbet igår meddelade han skamset att det har hänt något hemskt. Han drar fram en lapp med sin adress på, ett bifogat inbetalningskort och texten "ej stannat vid stoppskylt". Tusen penningar kostar det.

- Vad har vi lärt oss på det här? undrar jag.
- Att det inte gör något om man kör för fort eftersom dom inte tar ens körtkort även om man är på prövotid! svarar Biffen.

Biffens barnvagn

Det har varit mycket barnafödande i min umgängeskrets de senaste tre åren. Och ett återkommande samtalsämne bland mödrarna har varit barnvagn. Vilken modell är bäst i stan? Vilket märke är mest prisvärt? (Här kommer säkert fler frågor att besvara, men då har jag redan slutat lyssna.) Jag saknar tydligen barnvagns-genen. Jag kan liksom inte tänka mig något tråkigare att lägga pengar på. Och jag struntar i hur den ser ut, så länge den inte är en rosa maräng.

Därför var det slutligen Biffen som tog tag i saken och letade upp en barnvagn på Blocket. I söndags bar det iväg ut till Vellinge för att göra ett kap på en Emmaljungavagn hos Johan & Eva. Det var Johan som stod för försäljningen och Biffen för köpet - bilhandel ska ju ske karlar emellan. Däremot så påpekade Johan vid ett flertal tillfällen när han demonstrerade vagnens olika finesser att det var ju Eva som kunde den bäst. Eva hade tyckt att det var dumt att man bara kan sätta parasollet på en sida så Johan hade installerat en mojäng så att man kan sätta parasollet på båda sidor om vagnen. Eva hade använt skötväskan även som handväska. Vagnen var tydligen Evas, inte Johans.

Jag vill därför noga påpeka att i vår familj tillhör barnvagnen Biffen. Det är Biffen som har köpt den, Biffen som kan tekniken och Biffen som kommer att använda skötväskan som handväska.

10 saker man kan göra på kontoret när alla andra är iväg på möten...

- Facebooka utan att samtidigt låtsas att man har ett jobbdokument öppet
- Äta kladdiga kakor vid datorn
- Pilla i näsan
- Tjuvkika i andras lådor
- Sätta sina smutsiga kaffekoppar på någon annans skrivbord istället för att bära ut dom i köket
- Fisa
- Sjunga med till musiken i hörlurarna
- Prata om jättepersonliga saker i telefon
- Spela spel och lägga patiens
- Proppa väskan full av kontorsmaterial

Sista striden

När jag var liten älskade jag första maj. Jag frågade ivrigt: "när är det dags för sista striden, mamma!?" De där demonstrationstågen, långa och tjocka längs med Karlskronas gator. Solen sken, orkestern gick i täten, röda fanor vajade i vinden och starka röster som sjöng "...sista striden det ääääääääär!" Jag behövde inte förstå ordet solidaritet, jag kände det.

Nu nynnar jag på "var blev ni av". Och passade på att ägna min lediga dag åt att åka till Skånes djurpark med familjen.

som att läsa i bilen

jag blir liksom lite åksjuk
när det är någon som wobblar runt
och sparkar på mina organ

Varför har ingen berättat att jag skulle kvävas?

När man är kvinna och aldrig har fått barn finns det en massa saker om att vara gravid som man ändå får lära sig. Vissa saker är såna där klichéer som man ser på TV, som att man plötsligt får ett enormt sug efter saltlakrits, eller ättiksgurka eller blomjord. Andra saker lär man sig från gravida kvinnor i ens närhet, som att man blir jäkligt trött och måste sova hela tiden, eller att hormonerna spritter runt och får en att lipa över hundvalpen i reklamen eller den döda blomman på balkongen.

Men så finns det saker som ingen har berättat för en. I mitt fall handlar det om andnöden. Ingen har berättat för mig att graviditet innebär att lungkapaciteten minskar betydligt! Jag sitter och snarkar i vaket tillstånd på dagtid. Jag måste pausa vid varje trappavsats när jag ska upp till min lägenhet på fjärde våningen. Jag blir banne mig andfådd av att resa mig från soffan! Och värre blir det. Nu spenderar jag en evighet varje gång jag ska gå och lägga mig åt att hitta en liggande position där det inte känns som jag ska kvävas. I sovande tillstånd andas jag med munnen vidöppen, vilket resulterar i att jag vaknar varje timme med sandpapper i munnen och halsen. Och är det inte sandpappret som väcker mig så är det en domnande arm som inte pallar min tyngd. Och då har jag ändå två månader kvar. Om jag inte kvävs innan dess.

Bjästa hjärta Rödeby

Min storasysters pojkvän är från Bjästa, fick jag veta i påsk. Jag och min syster är delvis uppvuxna i Rödeby. Vilket par: han från Bjästa och hon från Rödeby!

Det var en vän som uppmärksammade mig på Bjästa, när hon la ut en länk till Lisa Magnussons Aftonbladet-blogg: lisamagnusson/2010/03/en-riktigt-schysst-kille
Därefter har jag kollat in avsnittet av Uppdrag Granskning på SVT play: svtplay.se/uppdrag_granskning/del_9_av_22

Man förfasas, eller hur? Hur kan ett helt samhälle bestämma sig för att hylla den pojke som inne på en skoltoalett håller fast en fjortonårig flicka, tvingar henne till oralsex och sprutar sperma i hennes ansikte - och samtidigt mobba den våldtagna flickan? Barnen på skolan kan man kanske förstå, de kan inte skilja på vad som är ett rykte och vad som är sanning, de kan behöva hjälp med att se vad som är rätt och vad som är fel. Men de vuxna. Hur hamnar de där? Varför visar de inte barnen rätt? Hur hamnar man i en häxjakt, där hon är en slampa, hon ljuger och är verkligen oralsex en våldtäkt egentligen? ”Det måste ju liksom bara vara att bita ifrån” säger en 49-årig kvinna i dokumentären. Därefter fler medelålders kvinnor från byn som säger saker i stil med ”han ser bra ut, han är snäll”. Pojken har erkänt, han döms, men de vuxna fortsätter att jaga flickan. De fortsätter att tillåta barnen att starta facebookgrupper och skriva kommentarer om vilken hora hon är, om hur förtjänar att bli våldtagen. De flesta ger sitt tysta stöd, andra sitt högljudda, för häxjakten. Hon förtjänar det.

Prästen ger en tydlig bild av de vuxna i dokumentären. Pojken har dömts till besöksförbud från den våldtagna flickan, han har fått byta skola. Ändå tillåter prästen, och lärarna, att han deltar i skolavslutningen, att han inför hela skolan får dela ut blommor till sina klasskamrater, att få stående ovationer och hyllas som hjälte. Varför då? ”Det vart otroligt fint. Kyrkan är öppen för alla”, säger prästen Lennart Kempe. Men flickan, offret, vågade inte gå dit. Och vilken tur att hon inte var där, tänker man. ”Det blev en tyst, stark demonstration” fortsätter prästen. Vad är det som Lennart Kempe tycker att pojken demonstrerar mot? Våldtäktslagen? Nej: ”en demonstration för hela människovärdet på nåt sätt”. Människovärdet för en stackars pojke som blivit beljugen av en hora, måste prästen tänka då eller? Han erkänner att han inte har funderat på hur demonstrationen påverkar flickan. Samma kväll våldtar pojken ännu en flicka. Även hon en hora och en lögnerska, enligt skolkamraterna i Bjästa. Skolan väljer att förhålla sig neutral.

Jag förfasas, men jag förvånas inte. Jag kan se mekanismerna. Jag kan se samma sak hända i Rödeby. Jag är säker på att det skulle kunna hända i tusen andra små samhällen runt om i landet. Pojken som är snäll och schysst. Hans mamma är väninna till de där kvinnorna som tycker att hon kunde väl bara ha bitit ifrån. Flickan hade dåligt rykte redan innan. Hon kommer från en sämre familj, såna som man inte kan lita på. En slampa, en lögnerska. Jag kan höra ekot från vuxna och jämnåriga i min egen uppväxtby ”typiskt henne”, ”fattar man ju vad det kommer ifrån”, ”den stackars pojken”, ”alla vet att det inte är sant”, ”jag hörde...” Jag hörde. Rykten som förvanskas, förvandlas och blir till sanning. Ilska som växer tills sanningen blivit att flickan förtjänade det, att hon provocerade fram det, att han är offret. Där ur växer främlingsfientligheten. Där ur växer rädslan som förvandlas till en pöbel som blir domare och avrättare. Där ur växer min rädsla för att flytta tillbaka till landet.

Nytt år, nytt liv

Nu är det väl dags... eller hur? Jag slår till med ny bild och ny färgskala också! Passar bra att byta nu. Nytt år, nytt liv. Till sommaren blir jag mamma. Vi kallar henne Rut. Fast vi inte ens är helt säkra på om det är en flicka. Men Rut är det enda namn vi är helt överens om. Efter min mormor och Biffens farmor.

Jag tänker på min egen mamma och att hon aldrig får träffa mitt barn. Och perspektivet att ha gått från dotter till mamma på vad som känns en handvändning är alldeles svindlande. Hur fan gick det här till? En del dagar känner jag mig som elva år och vill skrika "Men hallå, jag är alldeles för liten för att vara morsa, var är MIN mamma!!??" Andra dagar väller moderskänslorna över mig och jag längtar intensivt efter att få hålla ett litet knytte i mina armar. Tur för Rut att det finns andra dagar.

Hur känns det att bli mamma då? frågar en del välmenande människor. Det känns bra, det ska bli roligt, jag ser fram emot det, svarar jag. Men hur fan ska jag veta det egentligen!? Jag kanske förvandlas till en sån där person som ler i mjugg och säger saker som "det kommer du att förstå när du själv får barn" och "man vet inte vad kärlek är förrän man fått barn". Såna där kommentarer som idag irriterar mig eftersom jag vägrar acceptera att fortplantning är meningen med livet eller att man inte kan uppleva så stor kärlek även om man aldrig blir mamma. Eller så får jag en hemsk depression och känner ingen kärlek alls för barnet. Bebisen kanske skriker sönder mitt psyke och sabbar mitt förhållande. Vad vet jag?

Så jag väljer att fokusera på det praktiska. Jag längtar efter att få flytta. Jag vill lämna den trånga, slitna lägenheten från ett annat liv bakom mig och flytta in i ett nytt hem. Jag vill möblera med spjälsäng, skötbord, badbalja och nattlampa. Allt kommer att bli bra om jag bara har rätt nattlampa!

En dag, när ni minst anar det...

...kommer jag att börja blogga igen. En 2010-blogg. Spännande va? Men inte riktigt än...