Vad väntar vi på?

I tisdags begravde vi min styvsyster Johanna. Hon var 36 år och hade två små barn som är 3 och 8 år gamla. Växjö domkyrka var fylld till bredden av människor och när den långa raden av sörjande tagit sina farväl var kistan översvämmad med rosor. Det var vackert.

Johanna var en sådan som for fram genom livet. Självsäker, vacker och rolig - alltid rummets mittpunkt. När hon för två år sedan fick diagnosen leukemi pratade hon mycket om att fånga dagen. Inte bara sådär lite klyshigt som vi andra, utan på riktigt. In till dagen då hon insjuknade för sista gången levde hon som om nästa dag var den sista, men med en glädje som om det aldrig skulle ta slut. "Vad väntar ni på?" frågade hon när vi sa att vi ville vänta några år med att skaffa barn. Varje år vi väntar är ett år mindre med våra barn.

På begravningen hade hennes man valt att spela I'm yours:

Open up your mind and see like me
Open up your plans and then you're free
Look into your heart and you'll find love love love

Listen to the music of the moment people, dance and sing
We're just one big family
And It's our God-forsaken right to be loved love loved

So I won't hesitate no more, no more
It cannot wait I'm sure
There's no need to complicate
Our time is short
This is our fate, I'm yours