Jag vill börja med att varna känsliga vänner om att detta inlägg innehåller förlossningshistorier.Måndag 5 juli kl 12.00 hade vi en tid inbokad på sjukhuset för undersökning av magen. Då hade jag gått exakt 2 veckor över tiden och i Malmö går proceduren till som så att man undersöker om allt står rätt till och om bebisen mår bra skickar dom hem en och så får man komma tillbaka varannan dag, tills man gått 3 veckor över tiden och då tycker man att enough is enough. Men om något _inte_ verkar stå perfekt till så sätter dom igång en. Så den där måndagen visste vi inte hur det skulle bli, men vi var ganska inställda på att bli hemskickade och ombedda att komma tillbaka. Biffen och hans ex hade en snabb förlossning med Bonussonen och Biffen sa att han gärna skulle vilja uppleva en förlossning som var lite långsammare. Jojo, du.
Efter koll på hjärtljud och lite annat, med långa väntetider, gjordes ett ultraljud där doktorn upptäckte att hon hade lite för lite fostervatten och tog därför beslutet att sätta igång mig. Det gör man genom att applicera en gel som ska sätta igång värkarna. Eftersom man inte vill gå för fort fram, utan låta det ske så naturligt som möjligt, sätter man in gelen och väntar sedan 6 timmar. Har inget hänt på 6 timmar sätter man in en ny och så håller man på så tills värkarna är igång och då sätter man in ett dropp som kör igång maskineriet på allvar. Jag fick min första gel vid femtiden på måndagen och på kvällen hade det inte hänt ett skit. Jag fick därför sova över på prenatala avdelningen, där såna som inte är redo för förlossning ännu får husera, eftersom dom hela tiden hade koll på bebisens hjärtljud.
På tisdag morgon satte dom in en ny gel och nästa dos skulle in vid tresnåret på eftermiddagen. Vid lunchtid började jag äntligen känna mina första värkar! Strax därefter kommer en barnmorska in och berättar att det är fullt på förlossningen, så man kommer inte att sätta in någon gel nästa gång, utan hoppas på att kunna skjuta på min förlossning. För sent! Värkarna fortsatte och frammåt kvällen var de så täta och så starka att jag bad om att få lustgas. Vi skickades upp på förlossningen vid 8 på kvällen och en bister och stressad barnmorska konstaterade att jag bara var öppen 3 cm. Biffen hittade en slags måttgrej som visade hur stort 3 cm var jämfört med de 10 man ska öppna sig innan man är redo och jag tänkte att det här går aldrig... Men det var gott med lustgas! Vid midnatt var den bistra barnmorskan tillbaka och konstaterade att jag fortfarande bara var öppen 3 cm. Hon verkade nästan lite arg över att vi upptog hennes tid. Man konstaterade att eftersom det var så sent och jag hade så långt kvar skulle jag inte orka med någon förlossning. Så vi skickades tillbaka till prenatala avdelningen! Där gav dom mig en spruta så att jag skulle få vila. Sprutan gjorde mig rejält groggy men tog inte bort värkarna, så visst sov jag, men jag vaknade var tionde minut när det kom en värk.
Onsdag morgon fortsatte arbetet. Värkarna blev starkare, men kom mer sällan. Doktorn tyckte att nu är det fanken dags att du klämmer ut den där ungen, så vid lunch var vi tillbaka på förlossningen och fick äntligen det där droppet! Vid femsnåret skrek jag efter ryggbedövningen och när dom väl fått dit den så fick jag ett par timmars vila innan det var dags för slutfasen. När nattskiftet gick på kom den bistra barnmorskan tillbaka, men när Ruth väl var på väg ut visade hon sig vara en verklig klippa, till skillnad från hennes mesiga undersköterska som jag helst ville putta undan. Biffen däremot borde ha diplom - han var fantastisk hela vägen.
Kl 00.29 torsdagen den 8 juli föddes Ruth. Fyra och ett halvt kilo sa dom att hon vägde och jag trodde knappt mina öron. Hade någon sagt det innan hade jag begärt kejsarsnitt. En liten skrikig sak på mitt bröst som genast bajsade på sin mamma. Men hon ville inte sluta skrika och blodprovet visade att hon hade en infektion i kroppen, så dom tog henne till neonatal-avdelningen, där pappa fick sova hos henne. Det gjorde så otroligt ont att inte få ha min bebis hos mig på natten! Nästa dag hängde både jag och Biffen på neo, där man inte lyckades hitta nåt fel på henne, men hon verkade ha ont. Följande natt fick jag igen gå och lägga mig ensam på BB och morgonen efter visade det sig att hon hållt pappa vaken hela natten med att skrika otröstligt.
Men, sedan verkade allt vara bra, hennes infektionsvärde sjönk, inga fel hittades och den tredje natten fick hon äntligen permis från neo och fick sova hos mamma på BB. På söndagen, efter en hel vecka på sjukhuset, fick vi äntligen komma hem. Nu återstår bara resten... Vi får väl se när det blir tid att blogga här näst. Just nu försöker både jag och Ruth hitta våra nya rutiner.
