som att läsa i bilen

jag blir liksom lite åksjuk
när det är någon som wobblar runt
och sparkar på mina organ

Varför har ingen berättat att jag skulle kvävas?

När man är kvinna och aldrig har fått barn finns det en massa saker om att vara gravid som man ändå får lära sig. Vissa saker är såna där klichéer som man ser på TV, som att man plötsligt får ett enormt sug efter saltlakrits, eller ättiksgurka eller blomjord. Andra saker lär man sig från gravida kvinnor i ens närhet, som att man blir jäkligt trött och måste sova hela tiden, eller att hormonerna spritter runt och får en att lipa över hundvalpen i reklamen eller den döda blomman på balkongen.

Men så finns det saker som ingen har berättat för en. I mitt fall handlar det om andnöden. Ingen har berättat för mig att graviditet innebär att lungkapaciteten minskar betydligt! Jag sitter och snarkar i vaket tillstånd på dagtid. Jag måste pausa vid varje trappavsats när jag ska upp till min lägenhet på fjärde våningen. Jag blir banne mig andfådd av att resa mig från soffan! Och värre blir det. Nu spenderar jag en evighet varje gång jag ska gå och lägga mig åt att hitta en liggande position där det inte känns som jag ska kvävas. I sovande tillstånd andas jag med munnen vidöppen, vilket resulterar i att jag vaknar varje timme med sandpapper i munnen och halsen. Och är det inte sandpappret som väcker mig så är det en domnande arm som inte pallar min tyngd. Och då har jag ändå två månader kvar. Om jag inte kvävs innan dess.

Bjästa hjärta Rödeby

Min storasysters pojkvän är från Bjästa, fick jag veta i påsk. Jag och min syster är delvis uppvuxna i Rödeby. Vilket par: han från Bjästa och hon från Rödeby!

Det var en vän som uppmärksammade mig på Bjästa, när hon la ut en länk till Lisa Magnussons Aftonbladet-blogg: lisamagnusson/2010/03/en-riktigt-schysst-kille
Därefter har jag kollat in avsnittet av Uppdrag Granskning på SVT play: svtplay.se/uppdrag_granskning/del_9_av_22

Man förfasas, eller hur? Hur kan ett helt samhälle bestämma sig för att hylla den pojke som inne på en skoltoalett håller fast en fjortonårig flicka, tvingar henne till oralsex och sprutar sperma i hennes ansikte - och samtidigt mobba den våldtagna flickan? Barnen på skolan kan man kanske förstå, de kan inte skilja på vad som är ett rykte och vad som är sanning, de kan behöva hjälp med att se vad som är rätt och vad som är fel. Men de vuxna. Hur hamnar de där? Varför visar de inte barnen rätt? Hur hamnar man i en häxjakt, där hon är en slampa, hon ljuger och är verkligen oralsex en våldtäkt egentligen? ”Det måste ju liksom bara vara att bita ifrån” säger en 49-årig kvinna i dokumentären. Därefter fler medelålders kvinnor från byn som säger saker i stil med ”han ser bra ut, han är snäll”. Pojken har erkänt, han döms, men de vuxna fortsätter att jaga flickan. De fortsätter att tillåta barnen att starta facebookgrupper och skriva kommentarer om vilken hora hon är, om hur förtjänar att bli våldtagen. De flesta ger sitt tysta stöd, andra sitt högljudda, för häxjakten. Hon förtjänar det.

Prästen ger en tydlig bild av de vuxna i dokumentären. Pojken har dömts till besöksförbud från den våldtagna flickan, han har fått byta skola. Ändå tillåter prästen, och lärarna, att han deltar i skolavslutningen, att han inför hela skolan får dela ut blommor till sina klasskamrater, att få stående ovationer och hyllas som hjälte. Varför då? ”Det vart otroligt fint. Kyrkan är öppen för alla”, säger prästen Lennart Kempe. Men flickan, offret, vågade inte gå dit. Och vilken tur att hon inte var där, tänker man. ”Det blev en tyst, stark demonstration” fortsätter prästen. Vad är det som Lennart Kempe tycker att pojken demonstrerar mot? Våldtäktslagen? Nej: ”en demonstration för hela människovärdet på nåt sätt”. Människovärdet för en stackars pojke som blivit beljugen av en hora, måste prästen tänka då eller? Han erkänner att han inte har funderat på hur demonstrationen påverkar flickan. Samma kväll våldtar pojken ännu en flicka. Även hon en hora och en lögnerska, enligt skolkamraterna i Bjästa. Skolan väljer att förhålla sig neutral.

Jag förfasas, men jag förvånas inte. Jag kan se mekanismerna. Jag kan se samma sak hända i Rödeby. Jag är säker på att det skulle kunna hända i tusen andra små samhällen runt om i landet. Pojken som är snäll och schysst. Hans mamma är väninna till de där kvinnorna som tycker att hon kunde väl bara ha bitit ifrån. Flickan hade dåligt rykte redan innan. Hon kommer från en sämre familj, såna som man inte kan lita på. En slampa, en lögnerska. Jag kan höra ekot från vuxna och jämnåriga i min egen uppväxtby ”typiskt henne”, ”fattar man ju vad det kommer ifrån”, ”den stackars pojken”, ”alla vet att det inte är sant”, ”jag hörde...” Jag hörde. Rykten som förvanskas, förvandlas och blir till sanning. Ilska som växer tills sanningen blivit att flickan förtjänade det, att hon provocerade fram det, att han är offret. Där ur växer främlingsfientligheten. Där ur växer rädslan som förvandlas till en pöbel som blir domare och avrättare. Där ur växer min rädsla för att flytta tillbaka till landet.