Varför har ingen berättat att jag skulle kvävas?

När man är kvinna och aldrig har fått barn finns det en massa saker om att vara gravid som man ändå får lära sig. Vissa saker är såna där klichéer som man ser på TV, som att man plötsligt får ett enormt sug efter saltlakrits, eller ättiksgurka eller blomjord. Andra saker lär man sig från gravida kvinnor i ens närhet, som att man blir jäkligt trött och måste sova hela tiden, eller att hormonerna spritter runt och får en att lipa över hundvalpen i reklamen eller den döda blomman på balkongen.

Men så finns det saker som ingen har berättat för en. I mitt fall handlar det om andnöden. Ingen har berättat för mig att graviditet innebär att lungkapaciteten minskar betydligt! Jag sitter och snarkar i vaket tillstånd på dagtid. Jag måste pausa vid varje trappavsats när jag ska upp till min lägenhet på fjärde våningen. Jag blir banne mig andfådd av att resa mig från soffan! Och värre blir det. Nu spenderar jag en evighet varje gång jag ska gå och lägga mig åt att hitta en liggande position där det inte känns som jag ska kvävas. I sovande tillstånd andas jag med munnen vidöppen, vilket resulterar i att jag vaknar varje timme med sandpapper i munnen och halsen. Och är det inte sandpappret som väcker mig så är det en domnande arm som inte pallar min tyngd. Och då har jag ändå två månader kvar. Om jag inte kvävs innan dess.