Religionen, kyrkan, dopet, amen.

Nu tvistas det i vårt hushåll om huruvida Rut ska bli döpt eller inte. Biffen tycker inte att det finns någon mening med att döpa små barn, men jag skulle nog kunna övertala honom om mina argument var tillräckligt starka. Problemet är att jag själv har svårt att bestämma mig...

Min systerson, som är döpt och nu tretton år med egna åsikter, skäller på sin mamma och säger "hur fan kunde du tro att jag ville bli döpt!?". Vilket är min Storasysters argument emot dop. Jag tycker att även om systersonen bestämmer sig för att bli ateist eller gå med någon annan religion så är knappast dopet något som har skadat honom. Man kan göra sina egna val även om prästen välsignade en i faderns, sonens och den helige andes namn när man var bebis.

Biffens bror är av åsikten att religionen och kyrkan enbart är av ondo och fnyser vid tanken på dop. Men det håller jag inte alls med om...

Jag tror på gud. Utan tvekan. Jag håller dock en agnostisk ställning till vad gud är. Jag säger inte att det är den kristna guden, men jag förnekar inte heller att det kan vara så. Jag tror att gud kan vara likt världssjälen i Alkemisten eller i den buddhistiska tron. Eller så kan det helt enkelt vara så att gud är de känslor och tankar som vi kallar vår egen själ. Jag tänker inte spekulera i vad som är sanningen, eftersom det inte finns något svar. Men jag ber gärna, eftersom det har en lugnande effekt på mig. Och eftersom jag ber så måste det finnas en gud. Kanske är det så att jag bara pratar med mig själv. Och i så fall är det ju jag som är gud. Hmmm, jo, den tanken låter bra!

Och religionen då? Jag kan ju inte erkänna mig till någon religion, men heller inte säga att någon av dom är falsk. Jag har däremot inga problem med att gå i kyrkan, tvärtom. I kyrkan är den andliga närvaron påtaglig. Där känner jag mig trygg och lugn. Jag hedrar gärna gud och tar emot välsignelse, kan liksom inte se någon konflikt i det kontra min tro. Jag kan likagärna gå in i ett tempel, en synagoga eller en moské och känna samma sak. Det är samma gud för mig! Jag kan inte för mitt liv se något ont i att vara nära andligheten på det sättet. Ondskan ligger ju i det som människan gör i religionens namn. När man använder religionen för att förtrycka eller skada.

Och så är jag med i Svenska Kyrkan. Varför då, om jag inte ser mig som kristen? Därför att den svenska kyrkan faktiskt tillåter mig att ha min egen version av tron och ändå välkomnar de mig. De lägger inte på förtryck och regler, inte de nya moderna prästerna i alla fall. Därför att jag som sagt tycker om att gå i kyrkan och vill att den ska fortsätta existera. Därför att jag tror att vi blir ett fattigare land och ett fattigare folk utan kyrkan. Därför att Svenska Kyrkan faktiskt arbetar med frågor och projekt som är av godo.

Alltså skulle jag tycka att det vore trevligt att se en kyrkans man eller kvinna välsigna mitt barn i guds namn. Det är en ljus, varm, positiv tradition - även om den är kyrklig - en ritual som välkomnar barnet till världen. Men visst, den är inte livsviktig och kanske ångrar jag mig när Rut är tretton år och ateist och skäller på mig. Och jag kan inte helt ställa upp på fadern och sonen, så kanske är det hycklande att svara ja när prästen frågar om vi gör det? Jag får fundera lite till...