Bergakungen for president!

När jag blir statsminister, har jag mina medregenter klara:
- Kristina Lugn som försvarsminister. Vem bråkar med Kristina liksom?
- Kristofer Lundström som kulturminister. Gärna tillsammans med hela Kobragänget.
- Amelia Adamo som näringsminister. Företagsledare, journalist, mamma, och en jävel på varumärken.
- Fredrik Lindström som skolminister. Han skulle säkert se på skolan på samma sätt som han ser på svenska språket: utveckling, kreativitet och individualism.
- Gudrun Schyman som jämställdhetsminister. För att Gudrun är Gudrun. Banne mig.
- Tomas Bodström som justitieminister. För att han faktiskt trixade till det rätt bra med en del lagändringar. Som att en våldtäkt är en våldtäkt till exempel. Bara en sån sak.
- Elisabet Dahlin som miljöminister. Hon fixar både miljöarbete, fairtrade, mänskliga rättigheter och Rädda Barnen.
- Timbuktu som arbetsmarknadsminister. Du, det löser sig.
- Anna Wahlgren som finansminister. För att hon gav bort hela sin ärvda förmögenhet till tiggare.
- Zlatan som utrikesminister. Ärligt talat, ingen sätter sig på Zlatan.

Tänk, va mysigt vi ska ha det.

När mitt framtida mongo-barn börjar skolan, då hoppas jag att någon annan än Björklund sitter på skolministerposten

På min arbetsplats snackas det, av naturliga skäl, väldigt mycket om strukturell diskriminering. Speciellt diskriminering av intellektuellt funktionshindrade. Då tittar vi på systemet, samhällstrukturen, politikerna... Men jag ser även en inställning hos gemene man som gör mig minst lika upprörd. En inställning som handlar om att man inte ser på utvecklingsstörda som människor med samma rättigheter och möjligheter som alla vi andra. Man klappar på huvet, vill ta hand om, men inte fan inkluderar man dom bland sina jämlikar. Ska de verkligen ha rösträtt? Men de fattar ju inte vad de röstar på! Nähä, och hur många svenskar fattar vad de röstar på? Samma som pappa röstar på! Om man nu röstar överhuvudtaget.

Det som slår mig är att det ofta är välinformerade, tänkande människor som utan tvekan diskriminerar denna grupp. De kan ha en feministisk inställning, tro på jämställdhet och jämlikhet, bli otroligt upprörda över samhällets diskriminering av människor med invandrarbakgrund. Men mongos? De har det väl bäst där de är? I den djupt grävda samhällsfåran där de är inbäddade i mjuk, sockervaddig trygghet. Alla tankar om individualism upphör plötsligt här. Stämpla ordet "mongo" i pannan på dom och visa dom sedan den utstakade vägen: särskola, särgymnasium, daglig verksamhet, LSS, färdtjänst, gruppboende - varsågod, nästa! Skit i deras individuella möjligheter, om deras funktionshinder är lindrigt eller gravt. De ska vara jävligt glada att de är födda i välfärdsstaten Sverige, där vi tar hand om våra handikappade, ger dom mat och husrum och till o med ett jobb de kan få gå till! Och de ska vara så jävla tacksamma för att vi ger dom jobb att de ska inte ens få betalt, inte inkluderas i några vanliga kollektivavtal.

Så kommer då Jan Björklund - en liberal man med individualistisk livssyn. Eller? Han ställer sig upp och säger att skolan är för slapp, kraven måste skärpas, mer betyg åt folket! Tycka vad man vill om det, men tydligen inkluderar det inte särskolan. Utredningen som påbörjades av gamla regeringen, som syftade till att titta på möjligheterna att integrera särskolan med den vanliga skolan, kastade Janne i papperskorgen. Utredningen slog till exempel fast att endast gravt utvecklingsstörda skulle gå i särskola, emedan de lindrigt utvecklingsstörda skulle få en chans i den vanliga skolan. Och går man i vanlig skola ökar chanserna att gå vanligt gymnasium, söka in till högskola, skaffa ett vanligt jobb. Men Janne tycker inte att integrationen är en bra idé. Håll dig till din sort, mongon för sig och vanligt folk för sig!

Däremot införs en femgradig betygskala i särskolan. Fast det går inte att bli underkänd. Och betygen gills inte om du vill söka in till gymnasium eller högskola. Så egentligen är de helt meningslösa.
- Man ska inte överdriva betydelsen, men om en elev utvecklas bra så ska det märkas. Många elever och inte minst föräldrar vill också att särskolan ska vara så lik den vanliga skolan som möjligt, säger Jan Björklund.
Jan, jag tror du har missuppfattat lite. Många föräldrar vill att särskolan ska vara exakt som en vanlig skola! Att deras barn ska få samma chanser som alla andra barn. Nu säger jag inte att alla barn med utvecklingsstörning fixar en "vanlig" skolgång och ett "vanligt" jobb, men det finns en herransjävlamassa människor därute som skulle kunna skapa sig sina egna livsvägar, om de inte redan som 6-åringar stämplades med mongo i pannan och visades in på den smala sockervadds-vägen.

Hjärta

trettio år av ensamhet
är värt ett ögonblick med dig

Mitt mongo-barn

(Bilden till vänster illustrerar hur mitt och Biffens barn skulle se ut.)Man funderar ju ändå en del på det här med att skaffa barn. Vännerna klämmer ut bebisar till höger och vänster och själv har man hunnit bli 30+. Innan jag träffade Biffen har det liksom inte alls varit aktuellt, men nu känner jag för första gången att detta är en man som jag faktiskt kan tänka mig att bilda familj med. Inte nu. Men sen.

Därför brukar jag testa Biffens syn på barnuppfostran ibland.
- Vad skulle du säga om vår 14åriga dotter ville åka på språkresa till London, ensam?
- I helvete heller!
- Bra. Men om det var vår son då?
- Nja, kanske...
- I helvete heller!
- Ok.

Och så funderar jag en del på hur det skulle vara om man fick ett barn med någon form av handikapp. Jag hör det ganska ofta bland de som är gravida, en slags oro för att allt inte ska vara "normalt". Jag är nog mindre rädd än de flesta. Inte i någon slags tro att mina eventuella barn ska bli "normala", utan för att jag helt enkelt inte är särskillt rädd för de "problem" som kommer med ett handikappat barn.
- Om vi blev gravida och det visar sig att bebisen har Downs, skulle du vilja ta bort det då?
- Nej.
- Bra.

Men det skulle kännas lite jobbigt, det erkänner han. Det finns ju ingen som önskar sig ett barn med Downs. Eller CP, eller autism, eller vad det nu är. Du skulle väl också bli ledsen? Nej, jag skulle nog inte det. Tror jag. Vad finns det att vara ledsen över? Ett barn är ett barn och så länge jag slipper undan alla former av förlossningsdepressioner så kommer min kärlek och glädje vara lika stor oavsett. Men det blir ju jobbigt? Alla barn är ju jobbiga! Jo, det kanske blir lite mer jobb, men det är man väl beredd att offra för sitt barn? Det är inte helt lätt att ha tvillingar heller, misstänker jag, även om de är helt "friska". Men det blir ju en hjärtesorg att veta att de kanske dör tidigare än annars? Jo, om läkarna konstaterar att ditt barn aldrig får se vuxen ålder, den sorgen kan jag inte förringa. Men om vi förutsätter att barnets handikapp inte har något med dödshot att göra. Kanske en förkortad livstid i förhållande till alla oss andra. Då finns det väl ingen anledning att sörja? Inte förrän efteråt. Klart att det skulle göra ont att veta. Men det gör väl ont att ha barn överhuvudtaget? De kan ju skada sig, eller bli skadade av någon annan.

Nåja, handikapp-fobin slipper jag i alla fall. Men allt det andra, när de växer upp. När de får anorexia, blir mobbade, hamnar i fängelse, börjar knarka, bestämmer sig för att rösta på Sverigedemokraterna och blir överkörda av en buss. Usch, den oron ser jag inte fram emot.

Madicken och chokladpralinerna

Jag ljög rätt mycket när jag var liten. Inte för att vara ond eller så, men mest för att fantasierna gick över styr och hoppade ut ur munnen. Sa till mina kompisar att jag spenderat sommaren på en kringresande cirkus till exempel. När jag egentligen hade spenderat den med päronen på en camping i Borås. Jag VILLE ju vara på en cirkus istället.

Jag slutade ljuga när jag upptäckte hur pinsamt det är att bli avslöjad. En gång, på mellanstadiet, när det kändes som om alla andra hade pojkvänner utom jag, sa jag till alla mina klasskompisar att jag hade en pojkvän i Sölvesborg som hette Olle. Allra mest sa jag det för att övertyga Johan. Jag var så himla kär i Johan och ville att han skulle tro att Olle existerade.
- Näää, sa tjejerna, du känner ingen Olle!
Johan genomskådade också min lögn, men ville hjälpa mig så han sa:
- Jo, just det, jag har ju träffat Olle!
Men vafan, det var ju Johan som skulle övertygas.
- Har du ju inte! skrek jag och gick därifrån.

Och så var det sådär poppis med märken ett tag. Badges, med coola hårdrocksband. Så jag sa till killarna att min mormor hade en hel kartong på sin vind, full med märken. Med Kiss och AC/DC och Twisted sister. Mange och Tuffa Crille tyckte det var ascoolt.
- Ni kanske kan få några sa jag, som Madicken och chokladpralinerna.
Men varje gång de frågade så hade jag glömt märkena hos mormor. Och så sitter jag en dag i mormors kök och ser Tuffa Crille komma farandes ner för backen, med en burk i handen. Jag fattade genast vad det var frågan om, ignorerade mammas fråga om vad HAN gjorde här (Tuffa Crille var ingen som brukade hänga hemma hos oss), och rusade ut för att möta honom, innan lögnen skulle hinna uppenbara sig mitt framför ögonen på mamma och mormor. Rädda den lilla bit av stolthet som fanns kvar. Jag stammade fram nån fånig förklaring till Tuffa Crille om att mormor gett bort alla märkena till ett annat barnbarn. (Stackars mormor, så fick hon bli boven.) Men Tuffa Crille fattade att jag ljög och jag fattade att han fattade.

Vad jag vill ha sagt är att jag ljuger inte längre. Bara så ni vet.

Den gröna milen

Det mest traumatiska, för både henne och mig, var själva infångandet. Hon brukar inte låta oss komma henne nära, och absolut inte klappa henne. Men mat säger hon aldrig nej till. Strömming i matskålen och sen ett snabbt tag om nackskinnet. Fyra tassar om var sida lådan när jag skulle få ner henne gjorde att jag tappade greppet om nackskinnet. Oj, vad hon kämpade för livet. Och mina händer är täckta i djupa rivsår. Hur traumaskadade de andra två katterna är vågar jag inte ens tänka på.

När veterinären såg mina rivskador så blev det en lång diskussion om hur vi skulle få henne att vara stilla när man nu inte kan hålla henne. Men hon var så rädd att hon var paralyserad, så det var inga problem. Sprutan in och nästan direkt började hon klippa med ögonen. Inte ett ljud sa hon.

Jag satt hos henne och klappade henne medans andningen blev långsammare. Det är första gången jag har fått klappa henne. Skuldkänslorna låg tungt över mig, och gör det fortfarande. Stilla, stirrande, bara andningen som visar att det inte är över. Jag kom att tänka på mamma, på när jag satt vid hennes säng på sjukhuset.

Och rivsåren känns som en allt för liten bestraffning.

Nu ska den dödens dö!

Suck. Det jag har väntat på. En stor, blöt, stinkande pöl i vår nya Ikea-soffa. Hon har haft sina ställen ända sen hon flyttade in, Kattmamman. Bänken i hallen - så vi måste säga till alla våra gäster att absolut inte lägga jackor och tröjor på den. Ena hörnet av spisen - man har fått lära sig att skrubba plattorna med såpa och diskmedel. Vi håller sovrummet konstant stängt och har satt in en kattlåda i köket. Bara en sån sak. Kattlåda i köket, som stinker och grusar ner. Min stackars systerson fick sina gosedjur dränkta i piss när han var och hälsade på.

Men så går det en lång period där hon sköter sig och Elsa har till och med accepterat henne. Och då skjuter man på det, vill inte ta tag i det. Hon har ju faktiskt blivit tamare. Men också utökat sitt revir in i vardagsrummet. Och nu stinker min nya Ikea-soffa.

Tiden på death row är över. Nu ringer jag och bokar spruta hos veterinären. Undrar vad hon vill ha som sista måltid?

Bergakungen

Nu kom jag på det! Bloggen får ju heta Bergakungen! Så kommer troll-referensen med och jag får chansen att kalla mig kung. :) Min vän Knytt har kallat mig Kungen av Tving i flera år nu, men Biffen köpte inte epitetet. Han är allt för fast i sina stereotyper och verkar tycka att Queer-teorierna är blaha blaha. Men jag fortsätter att hävda att jag är kung, och _inte_ drottning. Och då skriker Biffen och Bonussonen i kör:
Du kan inte vara kung,
för du har ingen pung!

Farmors troll?

Storasyster skickade mig den här bilden i helgen. Det är farmors troll. Farmors hus såldes för ett tag sen och då passade Storasyster på att plocka på sig trollet. Farmor har flyttat till gamling-hem och i påskas åkte Storasyster och jag dit för att hälsa på henne för första gången. Vi visste ju vilket hem det är hon bor på, men det visade sig att det fanns typ 20 avdelningar, som inte verkade ha något med varandra att göra för vilken korridor vi än knallade ned för och frågade personalen efter Farmor så skakade de på huvet och sa "nej, nån sån har vi inte här, har ni kollat på röda avdelningen?" Och på röda avdelningen skickade de oss till den blå, som skickade oss till den rosa, tills vi hade gått igenom hela jävla regnbågen.

Jublande lycka uppstod när vi äntligen hittade Farmors namn på en av dörrarna! Vi är glatt på väg in med en påsklilja i handen, men tvärstannar i hallen och jag väser i Storasysters öra "detta är nog inte Farmors rum". På en byrå i hallen stod massor av familjefoton, men inte ett enda föreställande våra kusiner, utan bara en dröse ungar vi aldrig sett förut. Fel farmor!

Till sist visade det sig att Farmor bodde i byggnaden bredvid och inte alls på någon av regnbågsavdelningarna.