Den gröna milen

Det mest traumatiska, för både henne och mig, var själva infångandet. Hon brukar inte låta oss komma henne nära, och absolut inte klappa henne. Men mat säger hon aldrig nej till. Strömming i matskålen och sen ett snabbt tag om nackskinnet. Fyra tassar om var sida lådan när jag skulle få ner henne gjorde att jag tappade greppet om nackskinnet. Oj, vad hon kämpade för livet. Och mina händer är täckta i djupa rivsår. Hur traumaskadade de andra två katterna är vågar jag inte ens tänka på.

När veterinären såg mina rivskador så blev det en lång diskussion om hur vi skulle få henne att vara stilla när man nu inte kan hålla henne. Men hon var så rädd att hon var paralyserad, så det var inga problem. Sprutan in och nästan direkt började hon klippa med ögonen. Inte ett ljud sa hon.

Jag satt hos henne och klappade henne medans andningen blev långsammare. Det är första gången jag har fått klappa henne. Skuldkänslorna låg tungt över mig, och gör det fortfarande. Stilla, stirrande, bara andningen som visar att det inte är över. Jag kom att tänka på mamma, på när jag satt vid hennes säng på sjukhuset.

Och rivsåren känns som en allt för liten bestraffning.