Mitt mongo-barn

(Bilden till vänster illustrerar hur mitt och Biffens barn skulle se ut.)Man funderar ju ändå en del på det här med att skaffa barn. Vännerna klämmer ut bebisar till höger och vänster och själv har man hunnit bli 30+. Innan jag träffade Biffen har det liksom inte alls varit aktuellt, men nu känner jag för första gången att detta är en man som jag faktiskt kan tänka mig att bilda familj med. Inte nu. Men sen.

Därför brukar jag testa Biffens syn på barnuppfostran ibland.
- Vad skulle du säga om vår 14åriga dotter ville åka på språkresa till London, ensam?
- I helvete heller!
- Bra. Men om det var vår son då?
- Nja, kanske...
- I helvete heller!
- Ok.

Och så funderar jag en del på hur det skulle vara om man fick ett barn med någon form av handikapp. Jag hör det ganska ofta bland de som är gravida, en slags oro för att allt inte ska vara "normalt". Jag är nog mindre rädd än de flesta. Inte i någon slags tro att mina eventuella barn ska bli "normala", utan för att jag helt enkelt inte är särskillt rädd för de "problem" som kommer med ett handikappat barn.
- Om vi blev gravida och det visar sig att bebisen har Downs, skulle du vilja ta bort det då?
- Nej.
- Bra.

Men det skulle kännas lite jobbigt, det erkänner han. Det finns ju ingen som önskar sig ett barn med Downs. Eller CP, eller autism, eller vad det nu är. Du skulle väl också bli ledsen? Nej, jag skulle nog inte det. Tror jag. Vad finns det att vara ledsen över? Ett barn är ett barn och så länge jag slipper undan alla former av förlossningsdepressioner så kommer min kärlek och glädje vara lika stor oavsett. Men det blir ju jobbigt? Alla barn är ju jobbiga! Jo, det kanske blir lite mer jobb, men det är man väl beredd att offra för sitt barn? Det är inte helt lätt att ha tvillingar heller, misstänker jag, även om de är helt "friska". Men det blir ju en hjärtesorg att veta att de kanske dör tidigare än annars? Jo, om läkarna konstaterar att ditt barn aldrig får se vuxen ålder, den sorgen kan jag inte förringa. Men om vi förutsätter att barnets handikapp inte har något med dödshot att göra. Kanske en förkortad livstid i förhållande till alla oss andra. Då finns det väl ingen anledning att sörja? Inte förrän efteråt. Klart att det skulle göra ont att veta. Men det gör väl ont att ha barn överhuvudtaget? De kan ju skada sig, eller bli skadade av någon annan.

Nåja, handikapp-fobin slipper jag i alla fall. Men allt det andra, när de växer upp. När de får anorexia, blir mobbade, hamnar i fängelse, börjar knarka, bestämmer sig för att rösta på Sverigedemokraterna och blir överkörda av en buss. Usch, den oron ser jag inte fram emot.