När mitt framtida mongo-barn börjar skolan, då hoppas jag att någon annan än Björklund sitter på skolministerposten

På min arbetsplats snackas det, av naturliga skäl, väldigt mycket om strukturell diskriminering. Speciellt diskriminering av intellektuellt funktionshindrade. Då tittar vi på systemet, samhällstrukturen, politikerna... Men jag ser även en inställning hos gemene man som gör mig minst lika upprörd. En inställning som handlar om att man inte ser på utvecklingsstörda som människor med samma rättigheter och möjligheter som alla vi andra. Man klappar på huvet, vill ta hand om, men inte fan inkluderar man dom bland sina jämlikar. Ska de verkligen ha rösträtt? Men de fattar ju inte vad de röstar på! Nähä, och hur många svenskar fattar vad de röstar på? Samma som pappa röstar på! Om man nu röstar överhuvudtaget.

Det som slår mig är att det ofta är välinformerade, tänkande människor som utan tvekan diskriminerar denna grupp. De kan ha en feministisk inställning, tro på jämställdhet och jämlikhet, bli otroligt upprörda över samhällets diskriminering av människor med invandrarbakgrund. Men mongos? De har det väl bäst där de är? I den djupt grävda samhällsfåran där de är inbäddade i mjuk, sockervaddig trygghet. Alla tankar om individualism upphör plötsligt här. Stämpla ordet "mongo" i pannan på dom och visa dom sedan den utstakade vägen: särskola, särgymnasium, daglig verksamhet, LSS, färdtjänst, gruppboende - varsågod, nästa! Skit i deras individuella möjligheter, om deras funktionshinder är lindrigt eller gravt. De ska vara jävligt glada att de är födda i välfärdsstaten Sverige, där vi tar hand om våra handikappade, ger dom mat och husrum och till o med ett jobb de kan få gå till! Och de ska vara så jävla tacksamma för att vi ger dom jobb att de ska inte ens få betalt, inte inkluderas i några vanliga kollektivavtal.

Så kommer då Jan Björklund - en liberal man med individualistisk livssyn. Eller? Han ställer sig upp och säger att skolan är för slapp, kraven måste skärpas, mer betyg åt folket! Tycka vad man vill om det, men tydligen inkluderar det inte särskolan. Utredningen som påbörjades av gamla regeringen, som syftade till att titta på möjligheterna att integrera särskolan med den vanliga skolan, kastade Janne i papperskorgen. Utredningen slog till exempel fast att endast gravt utvecklingsstörda skulle gå i särskola, emedan de lindrigt utvecklingsstörda skulle få en chans i den vanliga skolan. Och går man i vanlig skola ökar chanserna att gå vanligt gymnasium, söka in till högskola, skaffa ett vanligt jobb. Men Janne tycker inte att integrationen är en bra idé. Håll dig till din sort, mongon för sig och vanligt folk för sig!

Däremot införs en femgradig betygskala i särskolan. Fast det går inte att bli underkänd. Och betygen gills inte om du vill söka in till gymnasium eller högskola. Så egentligen är de helt meningslösa.
- Man ska inte överdriva betydelsen, men om en elev utvecklas bra så ska det märkas. Många elever och inte minst föräldrar vill också att särskolan ska vara så lik den vanliga skolan som möjligt, säger Jan Björklund.
Jan, jag tror du har missuppfattat lite. Många föräldrar vill att särskolan ska vara exakt som en vanlig skola! Att deras barn ska få samma chanser som alla andra barn. Nu säger jag inte att alla barn med utvecklingsstörning fixar en "vanlig" skolgång och ett "vanligt" jobb, men det finns en herransjävlamassa människor därute som skulle kunna skapa sig sina egna livsvägar, om de inte redan som 6-åringar stämplades med mongo i pannan och visades in på den smala sockervadds-vägen.