Tre år

Hade egentligen tänkt att skriva nåt kärleksfullt om att det idag är exakt tre år sedan jag för första gången mötte Biffen. Då satt han på trappan framför statyn på Möllevångstorget i för stor jacka och för liten mössa...
Men så hände något för en stund sedan som jag tyckte var lite vardagsdramatiskt, så jag skriver om det istället.

Biffen ringer mig på mobilen och säger:
- Det har hänt nåt tråkigt.
Inte alls det man vill höra.
- Fnaster har försvunnit!

Fnaster är ju då vår yngre katt, alltså den som blev kvar hos oss ur kattungskullen som Biffen släpade med sig när han flyttade in för ett par år sen. Fnaster är väldigt charmig och social, lite puckad kanske, men på ett underhållande sätt. Hemma i lägenheten där hon är född och uppvuxen är hon hur självsäker som helst, Kungen liksom. Men ett par gånger har vi försökt att ta med henne ut på gården och då har hon darrat som ett asplöv och skrikit som en bebis. Hon är livrädd för världen utanför lägenheten.

Biffens mamma är på besök hos oss och hade för några timmar sedan upptäckt att vår ytterdörr stod på glänt. Var är katten!? Hon sökte såklart igenom lägenheten, sedan trappuppgången och till slut gården. Stackarn var helt förtvivlad när Biffen väl kom hem. Även han letade överallt och när han ringde mig stod han på parkeringen utanför porten och kollade under bilarna. Många timmars letande och mycket upprivna känslor. Jag svarar:

- Jag har mycket svårt att tänka mig att hon vågat sig ut på egen hand! Hon ligger säkert och gömmer sig nånstans i lägenheten. Har du kollat under badkaret?
Fnaster kommer nätt och jämt in under badkaret, och eftersom springan är så liten så är det nästan omöjligt att se om hon är där. Men hon gillar att krypa in där och gömma saker. Biffen tycker att de HAR ju kollat i lägenheten, men han lovar att ringa om katten dyker upp.

Efter fem minuter ringer mobilen igen:
- Hon låg under badkaret.

Slut på vardagsdrama.

Hemligheten

Förlåt, min vänner, att det inte kommer några uppdateringar. Men jag har inte haft någon lust.

Och vad ska man skriva om, när det som främst upptar hjärnaktiviteten, är en hemlighet?