Ge mig en dag till

Ikväll är det två år sedan Storasyster ringde mig och världen vändes upp och ned. Två år.

Jag läste just Mitch Alboms bok "Ge mig en dag till". Den handlar om en man som, då han är på gränsen mellan liv och död, får spendera en dag med sin döda mor. Han får chansen att be henne om förlåtelse för att han inte tog sig tid att träffa henne, han får svar på frågorna om varför föräldrarnas äktenskap gick i kras, och han får chansen att ta farväl och säga att han älskar henne. Hade det inte varit fantastiskt? En dag till, en sista dag, med personen som man älskade så mycket, som man trodde skulle stanna i många år till. Vad hade jag gjort med den dagen?

Jag hade ställt alla frågor jag aldrig ställde, fått alla svar jag aldrig fick. Jag hade promenerat runt med henne i min hemby, på dom vägar och stigar som vi brukade promenera. Jag hade berättat om Biffen och Bonussonen, om jobbet, om Storasyster och Lillebror. Jag hade lyssnat intensivt medan hon berättade om sin barndom, om sitt äktenskap med pappa och om de val hon gjorde senare i livet. Vi hade fikat på knubbekaka, kaffe och mentholcigaretter.

Jag hade bett om förlåtelse, och gett förlåtelse. Sagt: Jag älskar dig.

Jag önskar. En sista dag, då allt blev sagt, och allting var som vanligt.