På Annandag påsk satte jag och Storasyster blommor på mammas grav. Påskliljor, av uppenbara skäl. Och Gullvivor, för att mamma tyckte om dom. Efteråt tog vi en cigg utanför kyrkan och jag reflekterade över att det var första gången som jag besökte graven utan att börja gråta. Nån slags milsten i sorgarbetet, kanske..?I dödsannonsen använde vi Mikael Wiehes Som en duva:
en fågel med stukade vingar
har slagit sig ner i vårt hus
med drömmarna röda av rosor
och ögonen fyllda av ljus
jag vårdar den ömt som ett minne
av nåt som jag aldrig har sett
och jag vet att min fågel ska flyga
som en duva tillbaka igen
Jag antar att man kan tolka bilden av "flyga som en duva tillbaka" som en själ som lämnar jorden (lite Nangijala sådär). Men för mig handlar texten framförallt om sorgen. Det är sorgen som är en skadad fågel som har bosatt sig inuti oss som är kvar. Och sorgen är så jävla svår att släppa, för då har man tagit ett steg vidare och bort. Och jag vill inte längre bort, jag vill närmre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar