Elsker, elsker det og tenker på vår far og mor, og den saganatt som senker drømme på vår jord.

Min mamma var gift med en norrman. Styvfar har bott i Sverige den största delen av sitt liv, men fortsätter att identifiera sig som norrman. Den 17 maj varje år vajade norska flaggan över huset i vår hemby, och otaliga semestrar har jag spenderat hos hans familj i Trondheim. Trots detta har han aldrig haft någon förståelse för människor som vill bevara sin egna kultur i det nya landet - "ta seden dit man kommer" och "vara jävligt tacksam för att Vi i Sverige släpper in dom" har inte varit ovanliga kommentarer. Att vara icke-svensk skandinav i Sverige räknas inte, det är "Dom där" som är invandrare, inte jag.

Mina känslor för Norge var under min uppväxt dubbla. Under alla besök i grannlandet så förälskade jag mig i landskapet och inte minst i staden Trondheim. Men jag tyckte inte särskillt mycket om min Styvfar. Under högstadietiden fick vi en gång fylla i ett slags formulär som skulle testa vår människosyn och en av frågorna var: Om du en dag gifter dig, finns det någon nationalitet som du absolut inte kan tänka dig att den personen skulle tillhöra? Och jag svarade: Norge!

Nu har jag såklart sedan länge slutat att sätta likamedtecken mellan min Styvfar och alla andra norrmän. Även jag hurrade mig igenom melodifestivalen i lördags, när Norge drog in tolva efter tolva från både öst och väst. Lördagen den 16 maj. Två år sedan dagen då min mammas hjärta bytte kropp.