Vad är det med åttitalisterna?

Jag har två småsyskon, båda är födda i slutet av 80talet. De är mina halvsyskon, en är mammas och den andra är pappas. Sladdbarn, båda två, får man väl påstå. De är uppvuxna under olika förhållanden, med olika föräldrar. Deras gemensamma nämnare är mig och Storasyster, ålder, själva konstruktionen av familj (föräldrar som lever tillsammans + betydligt äldre halvsyskon från föräldrarnas tidigare äktenskap) - och en skrämmande oförmåga att handskas med livet. Båda har diagnoser, fast vitt skilda sådana, av psykisk/ neurologisk art. Jag funderar mycket över detta. Kanske är det bara slumpen, att båda har dessa problem? Sitter det något i deras uppfostran? Men de har ju olika föräldrar! Och deras en-generation-äldre halvsystrar har alla lyckats väldigt bra med att hantera livet, trots motgångar. Och ibland hör jag dem säga att just det är en del av problemet, att de inte kan leva upp till vad deras föregångare lyckats med. Kanske har de i egenskap av sladdbarn blivit bortskämda och curlade, inte bara av föräldrarna utan även av sina vuxna syskon?

Vill ni protestera mot sista meningen i föregående stycke? De har ju sina diagnoser, papper på att detta är tillstånd som ingen rår över. Jo, visst, men det som väcker en vidare förtvivlan i mig är känslan av att det vandrar runt en hel generation av unga människor med diagnoser. Inte grundat på någon djuplodande undersökning alls, utan bara en känsla jag fått genom att snegla åt både höger och vänster. En viss förvirring och förtvivlan har väl de flesta, inte minst när man nyss passerat tonåren, men ibland dessa 80talister verkar det vara extra många? Även de utan diagnoser verkar ha svårt att handskas med livet. Håglöshet, uppgivenhet, men framförallt en väldig skräck inför det som är vardagen. Betala räkningar, leta jobb, skaffa lägenhet, städa, ringa viktiga telefonsamtal. Jobben som erbjuds är tråkiga, att hitta lägenhet kräver ofta stort engagemang, om informationen man letar efter inte ligger överst i googlesökningen finns den inte, den roliga kursen man anmälde sig till krävde för mycket plugg. Och så en ständig känsla av att det måste finnas något mer, något annat - var är glassen liksom?

Och min analys av detta (det var väl den ni väntade på!?) är att det finns ett krux någonstans mitt emellan att bli given världens alla möjligheter och samtidigt förväntas prestera något. De får veta att de är speciella, att de kan bli vad de vill, det är bara att sikta mot stjärnorna. Globaliseringen lägger hela världen vid deras fötter, utbildningsutbudet är större än någonsin, vem som helst kan till synes bli rik och känd. De förväntar sig nåt stort, att de ska kunna förverkliga alla sina drömmar. Men sen visar det sig att det krävs en jäkla massa jobb för att förverkliga de där drömmarna, och det var de inte beredda på, eller kanske inte gjorda för. Och även om man lyckas förverkliga en av drömmarna, så inser man att det inte var så där glammigt som man tänkte sig. Pengarna rullar inte in, städning och räkningar måste fortfarande tas om hand och den mesta delen av tiden är jobbig och tråkig. Som om vi gett dom en massa underförstådda löften som vi inte kan leva upp till. En cocktail av bortskämdhetens lättja blandat med besvikelsen över att det blir liksom inte mer än så här. Uppgivenhet.