
Polisen bor, precis som jag och Biffen, på översta våningen i huset. Därför har han tagit uppdraget att framförallt övervaka vinden. I samma sekund som han hör steg ovanför sitt huvud så rusar han upp för att kolla vem det är, vad de gör och om de ställer grejerna på rätt plats. Jag undrar vad som driver honom. Kontrollbehov? En känsla av att det är "hans" hus? En tro på att det han gör en god gärning, i samband med en oförmåga att känna av människors irritation?
Det var längesen han knackade på dörren till vår lägenhet. Innan hände det titt som tätt - det var uteliggare som hade setts på gården, någon som stökat ner på vinden, nu hade han minsann fångat musen och var det någon av mina vänner som kräktes i trappuppgången i lördags kväll!? Det hela tog slut en lördagmorgon när vi vaknar och upptäcker en lapp innanför brevlådan där det stod: "Kan ni slänga era sopor? Dom luktar kattpiss." Soppåsen som vi slängt kattsand i hade vi ställt ut sent kvällen innan och planerade förståss att slänga under förmiddagen. Den luktade kanske inte hallon precis, men det var heller ingen stank som spridit sig mer än en halvmeter. Nu kan man ju tycka att det räcker med en arg lapp i brevlådan, men vi var tydligen inte tillräckligt snabba, så innan vi ens hunnit sätta på morgonkaffet ringer Polisen på dörren.
Jag gömmer min pyjamasklädda kropp i köket, men Biffen ilsknar till, öppnar dörren i bara långkalsongerna, tar en halvt steg ut i trappuppgången, spänner ögonen i Polisen och säger "JA!?"
Sen dess har han varken ringt på eller lämnat lappar hos oss.
2 kommentarer:
skönt att du har en stor, stark man som försvarar dig...:-)
Jag är oxå lite rädd för Biffen!
Skicka en kommentar