Mervärde

Sverigedemokraterna har nyss haft partikongress och enligt den artikel jag läste i Sydis är de mer enade än någonsin. De har också rika sponsorer, gamla nazister som ser till att deras marknadsföringsbudget är större än något annat av de små partierna. Och eftersom det sedan en tid tillbaka är lagligt för politiska partier att annonsera på TV så kommer ni snart att se reklam där de talar om hur de ska "ta tillbaka Sverige" och "bevara den svenska modellen" och se till att alla bovar sätts bakom lås och bom. Antagligen kommer detta att kombineras med blonda, lyckliga barn som dansar runt en midsommarstång. Jag kan lova att för den som inte genomskådar vad de egentligen säger kommer känslan av "det var bättre förr" att infinna sig. Tänk vad fint vi hade det på sjuttiotalet till exempel! Och även en och annan av de som inte ens var med i Sverige på sjuttiotalet kommer kanske att tycka att ja, nu är det dags att någon tar tag i saken och gör något åt buset. Min prognos är alltså den att SD kommer att dra in sjukt många röster i nästa val.

Sverigedemokraterna sneglar över sundet, där Dansk Folkeparti har haft stora framgångar. I Danmark har dom LYCKATS tycker SD. Jo, dom har lyckats splittra tusentals familjer, dom har lyckats vända ryggen åt mänskligheten, bygga murar och hålla för öronen medan världen runt omkring dom dånar. Men framförallt har de lyckats bygga ett samhälle där den ena människan är mer värd än den andra. Ett gammalt hederligt klass-samhälle helt enkelt, där en kristen är mer värd än en muslim, där en infödd öbo har mer rättigheter än en inflyttad öbo, där somliga sitter i toppen och smörjer kråset och anser att det är deras födslorätt, medan andra ska nöja sig med smulorna som trillar ner från bordet. Hurra! Var det inte PRECIS det som Sverige handlade om på det sjuttiotal som SD vill tillbaka till?! Eller vänta lite nu...

Det sägs att en stor del av Sverigedemokraternas väljare förut röstade på sossarna. När jag växte upp i en liten by i Blekinge i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet var nästan alla sossar. Alla barnen träffades i Unga Örnar och alla mammorna i Socialdemokratiska Kvinnoklubben. Vi fick måla bilder av barn i olika färger som håller varandra i handen. Vi fick sjunga sånger om alla människors lika värde. Man spottade på överheten. Tjugofem år senare sitter dom där, de gamla arbetarsossarna, och har själva blivit överheten, utan att ens fatta det. Dom suckar över hur invandringen fördärvar samhället, och röstar på nazister i fårakläder.

Så länge de mörkhåriga barnen höll sig i sina länder kunde vi tycka synd om dom och säga att de var lika mycket värda som våra barn, men plötsligt är dom HÄR!? Och dom har sina föräldrar med sig! Och dom fattar inte vikten av att dansa små grodorna runt midsommarstången! Vafan är det här? DOM KAN INTE ENS SVENSKA! Och dom böjer inte på huvena, tar mössan i handen och säger "tack goda frun" när vi släpper in dom i lagårn. Och de blir vuxna, ynglar av sig och jisses - plötsligt är samhället fullt av en massa ungar som är födda i Sverige, men dom är liksom inte svenskar - eller hur!? Jag menar, dom pratar inte svenska med sina föräldrar, dom går inte i kyrkan på juldagen (Fan, har dom ens nån tomte?!), dom har hittat på en helt egen dialekt (Jag vet att dom KAN prata RIKTIG svenska om dom bara vill. Det kan skåningarna också, om dom bara VILL. Jävla halvdanskar.), dom har namn som ingen kan uttala, dom ser ut som hottentotter och DOM KAN INTE ENS DANSA SMÅ GRODORNA! Skicka hem dom! Eller vänta nu, dom är ju födda i Sverige. Freaks! Vad konstigt dom reagerar när vi behandlar dom som freaks förresten... Blev arga och förvirrade liksom. Usch! Bäst jag låser dörren till min varma villa, kollar på Allsång på Skansen och håller för öronen när freaksen skriker. Och imorron bitti upprör jag mig över vad tidningarna skriver medan jag äter nybakade frallor med smör och ost, och så röstar jag på Sverigedemokraterna, så skickar dom polisen på freaksen och tydligen har dom nån slags tidsmaskin som kan funka... Lika värde - bah humbug! Jag är född in i denna villa, med en fralla i munnen. Jag är värd mer.

Biffen vs Persbrandt

Alltså Mikael Persbrandt. Vilken man! Eller? Nu är kanske inte Persbrandt hetaste ämnet för dagen, men jag vill inte blogga om Anna Anka, så jag tar en person som är yesterday's news istället. Anledningen att jag bloggar om just Persbrandt är för att Biffen har någon slags hangup på den mannen. Ja, jag skulle nog nästan jämföra det med en besatthet faktiskt, hehe.

Några av mina väninnor (Speciellt en av dom. Du vet vem du är.) tycker att Mikael Persbrandt är offantligt sexig och manlig. Jag fattar det, han ÄR väldigt manlig i sin framtoning. Och just nu tänker jag inte gå in på och försöka definiera manlighet, men jag tror de flesta av er fattar vad jag menar. Han är väl dessutom en ganska bra skådis, även om jag inte förstår den gudaupphöjning som svensk filmindustri har gett honom. Jag menar, måste han bli erbjuden roller i ALLA filmer som SF gör? Det finns ju faktiskt andra skådisar. Jonas Karlsson till exempel. (PS: Det är Elle.)

Men i fallet med Biffen och Persbrandt så är det ju inte så att Biffen vill hångla med Micke. Han vill slåss med honom. Flera gånger har han sagt det. Varje gång Persbrandt dyker upp på TVn säger han det. Och det är ju ganska ofta. Inte så där som när jag ser Bert Karlsson på TV och säger: "Fan va jag vill slå honom på käften", utan mer i nån slags ton av att det vore en kul utmaning, som att hoppa bungyjump eller spela tennis med Björn Borg. Biffen tror nämligen att Micke skulle ge honom en schysst fight, som såklart Biffen ändå skulle vinna och gå därifrån med ett nöjt leende på blodiga läppar.

Jag tror det handlar om att Biffen vill bevisa för Persbrandt vem det är som är mest manlig. Eller så är det något homoerotiskt... Nä, nu får jag sluta skriva annars blir jag utelåst i natt!